Den goda symbolen, seden och saken

Detta hänför till Mikael Permans utlåtande i den jättelånga tråden längre ned. Att lyfta fram detta här rättfärdigas av att den nämnda tråden står i akt att stoppas eller så avsomna av sig själv, samt att Träl Tokes tankar här egentligen inte rör det viktigaste i samtalet, utan beträder ett sidospår.

Perman skriver:

"Lika lite som det är möjligt för asatroende att ställa sig i främsta ledet för att rena hakkorset, lika lite är det möjligt för asatroende att ställa sig i frontledet för andra begrepp som har häftat en stor kollektiv skuld till."

Träl Toke håller inte fullt och helt med om detta, eller snarare håller med om det till en del, ja, till en huvuddel, då hänsyftningen i främsta rummet görs till vissa mycket tveksamma och därtill farliga kategoriseringar av människosläktet.

Undertecknad vill dock inte gå med på att svastikan befinner sig på riktigt samma plan som dessa kategoriseringar, och menar, att emedan man kan föra den uråldriga och gynnsamma svastikan till positiva och helt legitima bruk (trots dess besudling genom det hitleriska äventyret) och således undan för undan rena den universella och mycket gamla symbolen av dess historisk smuts, så kan de asatroende däremot ingalunda utan skada för sig själva och andra operera med, och föra fram såsom urviktiga, indelningskategorier som särar på människosläktet och tenderar alltjämt att sätta den ena kategorins medlemmar ovanför den andra kategorins, eller inruta människosläktet i en hierarki. Man må så tala om en "kompletterande totalitet" eller en "holoarki" eller vad man vill, - det ändrar inget ifråga om kategoriseringens tveksamhet och dessutom sociala, mänskliga farlighet.

Kategoriseringarna ifråga inbjuder till kollektiva identiteter ovan individen, och öppnar till flykt från både sanningen och friheten till förmån för en högre auktoritet tillika med representation av den egna kategorin, vilken i sin tur i förljugrnhetens tecken påbjuder uppblåsandet av den egna identiteten (och därmed värdet) och försakandet av andra människors värde. Kort sagt inbjuder kategorierna - även om det resultatet i sig inte alltid behöver bli så, - till avsteg från den yttersta mänskliga och därigenom till diverse nidingsdåd.

Svastikan däremot, hedras och äras och hålls kär av miljarder människor (främst i Sydasien), och den lockar inte till någon nedvärdering eller kategorisering av människosläktet, inbjuder inte till någon överinduviduell kollektiv identitet på plan med nation, kultur, människosläkten och liknande. Tvärtom inbjuder den till en identitet eller åtminstone ett närmande av det heliga hos människorna, överskrider den kollektiva identiteten för att finna den till sist i människans, alla människors, därmed individens innersta samstämmighet med det heliga.

Detta betyder då att svastikan faktiskt kan användas, till och med av de asatroende, under förutsättning av att bruket är gott och befrämjar det mänskliga, det självklara, det naturliga, det fina, - och att detta görs klart eller omedelbart förstås i det sammanhang där svastikan uppträder. Det betyder att det finns en möjlighet att rena svastikan från besudlingen, just genom att den används inom sammanhang och för syften som direkt tvärar den kontext genom vilken dess besudling i västvärlden i nyare tid har åsamkat den.

Exempel på detta finns det gott om; det mest välkända i våra led kanske ManWomans svastikareningsprokekt. Se "The Gentle Svastika" på: http://www.flyfootpress.com/GentleSwastika/index.html#top%20of%20the%20page

Exempel finns även inom den breda nyhediska trosorientering som kallats för Sed och Tro: Tankarna går då till Törens nidstång där svastikan sätts i bruk mot de människovidriga följderna av ovannämnda kategoriseringar och allt uppblåsande av det egna värdet till en kollektiv och gentemot andra negativ identitet, och mot varje missbruk av det hedna, dess symboler och traditioner Se: "Istället för en nidstång": http://www.network54.com/Realm/Toren/nidsta.htm

Några, för att inte säga många sedningar har förskräckts över detta och funnit detta olämpligt och ansvarslöst. Att det rör sig om ett subjektivt oskyldigt och dessutom produktivt och människovänligt bruk av svastikan kan emellertid ingen ta miste på.

Ett ytterligare oskyldigt bruk av svastikan står att finna på samma webbplats på den spalt av brev och epistlar som författaren kallar för "Det Första Ord. Se: http://www.network54.com/Realm/Toren/brevX.htm

På de allra flesta av den spaltens sidor blinkar den indiska svastikan oavbrutet i sällskap av Om- eller Aum-symbolen, - ett kärt och i hinduismen allmänt brukat tecken för Gud. Att detta bruk av svastikan och om-symbolen inte är märkligt i det nämnda sammanhanget ligger i att spaltskrivaren driver hårt en ekumenisk linje inom Sed och Tro. Det skulle kanske inte vara möjligt, eller åtminstone mycket udda, för den som tvärtom nitiskt söker rena det nordiska från allt inflytande från andra religioner.

Men, - för att komma till punkt: Träl Tokes uppfattning är att Mikael Perman har rätt i sin försiktighet och aversion med avseende på de kategoriseringar som det i tråden diskuteras om. Försiktighet behövs med nyttjande av sådana eller likvärdiga kategorier, och ingen tolerans kan man ha gentemot etnicistiska tendenser i Sed och Tro. Att slå in på den etnicistiska vägen (vare sig i kulturella eller genetiska termer) leder, menar Träl Toke, ofelbart bort från orienteringen mot det underbara och det heliga i tillvaron, alienerar rörelsen, ytterst kanske, till människovidriga göromål, värderingar och tankar.

Men att dra kategoriseringarna över en kam med svastikan, finner Träl Toke föga fog för. Det känns då lite lustigt att reningen av svastikan nyttjas såsom den bevisande punkt som argumentet hängs upp på.

Och med detta hälsar Träl Toke hela församligen och önskar den frid och god äring i allt som är gott!