Okej, vi gör så här. det börjar bli väldigt rörigt med alla dessa olika meddelanden, så från och med nu skriver man endast under här. så vet man när vad hände. jag flyttar alla meddelanden hit, och kommer att rensa litet. om det saknas något viktigt så får ni klaga på 'gör upp'.

"Jag kom gående nerför stigen, ner i en liten undanskymd dal. det var så... så... vackert! solen som kastade sitt fina precis-innan-skymmningen ljus. här, bestämde jag, här skulle den nya byn ligga. Jag valde ut en skyddad plats där mitt hus skulle ligga, och kontrollerade noga att träden inte hade rötter som kunde förstöra golvet. sen kunde bygget börja!"

"Jag gjorde upp en lägereld och ett provisotiskt skydd för natten. imorgon skulle jag bygga mitt hus.

när jag vaknade på morgonen hade jag bara en tanke i huvudet - bygga ett hus.
Jag tog min yxa ur byltet jag haft på ryggen dagen innan, och högg ner några stammar till pålar, som jag sedan, med hjälp av en tung slägga, som jag också med möda släpat med mig, slog jag ner dem i en prydlig cirkel. sen högg jag av en massa böjligt sly, mestadels björk, och flätade in dem mellan pålarna och lämnade en smal öppning för dörren. så var det nästan färdigt. jag hoppade till när jag hörde ett ilsket fräsande. jag kikade genom buskarna som stod alldeles i närheten och fick syn på två katter. den ena var en stor grå sak, välgödd, medan den andra var randig i olika bruna nyanser, och väldigt mager. jag sprang fram till dem och grep tag i den magra och måttade en spark mot den grå. 'stick iväg, din luns!'
den bruna katten försökte slita sig, men jag höll den fast. 'såja, såja, lille vän, vad heter du?' frågade jag den. 'vad dum jag är!' sa jag sen. 'katter kan ju inte prata människospråk! Du får heta... hmm... Tixez!'
och så blev Tixez min katt - det var en hane - och han skulle visa sig vara mycket nyttig för mig, men det är ett par senare historier. Jag fortsatte med husbygget, och satte ytterliggare en påle i mitten av mitt runda rum utan tak. pålen var längre än de andra, och skul stödja taket. som skulle bestå utav mer sly, fast styvare, av ek. dörren blev också av ek, som jag satte på gångjärn jag haft med mig. (jag bryr mig inte om att skriva att jag sover,) sen tätade jag väggarna med lera, och skar ut ett litet fönster i väggen. taket blev fullt av halm, så småningom. voila, ett färdigt litet hus.

"Jag satt och spanade mot horrisonten. när skulle de första nybyggarna komma? kanske aldrig, det kunde jag inte veta nu. Tixez och jag blev så nära vänner man kan bli, vi kunde förstå varandra på ett sätt som ingen annan katt och människa kunde. jag VISSTE när han ville gå ut. jag kunde höra det på den speciella tonen i hans jamande. Jag VISSTE när han var hungrig, sur, kelig, leksugen, ja, allt sånt. och han visste när jag ville vara ifred, eller när jag ville att han stannade innomhus, eller att jag förmanade honom. vi kunde höra sånt på rösten, så som döva människor kan läsa ut mycket ur ansikten.

en månad gick, ännu inga nya ansikten att se på, en månad till, och ännu en, och ännu en... Jag byggde på flera stadiga rum till, utöver min lilla koja. två sovrum (utifall någon skulle komma mitt i vintern och inte kunde bygga sitt eget hus än), ett kök, och ett vardagsrum, och så fanns det första rummet, som fick bli hall. vardagsrummet var störst, där brukade jag och Tixez tillbringa det mesta av dagarna. jag sydde, kläder och kardiner och dukar och allt annat som behövs i ett hushåll. och jag gjorde möbler, två sängar, en till varje sovrum. jag gjorde ett nattygsbord till mitt sovrum, ett bord till köket, tre stolar till köket, två stolar till vardagsrummet, en hylla till hallen, och några skåp till köket. jag stöpte ljus och gjorde iordning oljelampan. sen kom vintern, och Tixez ville inte gå ut mer. han hade fått känna på lyxen och blivit kräsen. Jag tyckte bara det var bra - han kunde frysa ihjäl där ute! Jag såg ut genom det ena stora (det fanns två) fönstret i vardagsrummet, och fick syn på en svart sillhuett mitt i snöyran.
"Gud bevare mig!" utbrast jag och slog upp dörren med lyktan i handen. måtte personen bara se mig! stapplande nerför backen kommer - äntligen! - en nybyggare.
(om du är först hit, så är det du som kommer gående i snön, alltså, så du vet hur du ska börja. bygg ditt hus, men tänk på övriga sysslor med! annars kanse du svälter ihjäl, eller sover för lite, eller nåt. Husbygge tar tid, och inrättning får man inte glömma!)

Jag Bubba. Jag gått vilse, ledsen vill gråta. Jag frysa i vita snön, vill ett hus. Jag ser ett hus med eld bredvid och en konstig liten man viftar på händerna. Jag vill hus!!! Jag springa och slå liten idiot-man. Han ramlar i snön. Kanske död? bra!
Bubbas hus, Bubbas eld!!!!!

"ohh... mitt huvud värker. figuren i backen hade slagit mig! det var inte så man gjorde när man snällt bad om lov om skydd för natten! den här karln bad inte om lov. påminde jag mig. brrr... snön är väldigt kall. kanske den här mannen bara fått kölsskador på hjärnan. bara? det är inte så bara. men han kanske blir bättre av att få sitta vid min varma eld. Jag tog upp en tjock pinne från marken och steg försiktigt in i mitt hus igen. Mannen höll på att slåss med Tixez om vem som skulle få ligga på mattan framför brasan. det fick han inte göra! det var Tixez plats! köldskador på hjärnan, påminde jag mig själv.
'Tixez, kom hit' sa jag. katten kom lydigt fram till mig. mannen stannade upp och kurade ihop sig framför brasan.
'Jag är Annicke' sa jag till honom, beredd med pinnen. 'det här är mitt hus, men du får gärna bo här över vintern, så hjälper jag dig att bygga ett eget till våren.
'du elak liten man' sa mannen. 'säger att detta inte är Bubbas hus,'
'för det första' sa jag. 'så är jag ingen man. och för det andra så är det MITT hus, men du får bo här. Nu vill jag gärna veta vad du heter'

Bubba talar om vad han heter, blänger på katten, sedan går han och lägger sig.

uppe i trädet. Isket tittar jag ner på de naiva invånarna.
Min trädkoja är stor och rymlig. Jag vill vara ensam.

grymma hövding, inte låta mig vara ensam i mitt fina hus. Jag flyttar. Ska nog ta den där trevlige bubba med mig. Halvt ihjäl slagen av hövdingen också. Nä nu bär det av till nått varmare ställe. Kanske ända till Danmark.

"Jag visste inte att du var här! Hur länge har du bott här?" frågade jag, alldeles förbluffad över den här lille karln, som plötsligt hoppar ner ur ett träd och vill flytta.
"Suck. ja, flytta du. då blir jag alldeles ensam här med min katt igen. itan minsta mänskligt sällskap. men jag tycker att du åtminstone borde vänta till våren, så att du och Bubba inte fryser ihjäl där ute."

GHAAA jag är så trött, vandrat genom skogar och över berg i flera dagar, det är mitt i natten..... måste ha nånting att äta och sova där det e varmt. det är mitt i natten jag ser ett hus framför mig. Jag går fram till huset och knackar på dörren..... hoppas nån e hemma och öppnar dörren.

Gäsp!! vem är det som knackar mitt i natten? Var det månne Einar igen? eller Bubba?
Jag mindes mitt samtal med Einar idag med en smula ansvar. kanske borde jag ses som 'hövding', som Einar kallat mig. men stor! jag? icke sa nicke. Han hade lovat att stanna några dar till, och bestämma sig sen om han skulle stanna till våren eller ej. Bubba hade flyttat in hos honom, mest för att Einar hade fler filtar.
knackningarna blev ihärdigare.
"Jag kommer!" ropade jag. Ja tog med mig lyktan och öppnade försiktigt dörren ut mot nattkylan. först såg jag ingen, trots min lykta, sen kom han stapplande innanför dörren.
"Vem är du?" frågade jag, både nyfiket och skrämmt.
"M-morbi-ius... ka-kallt!!"
"Åh, du fryser. stanna inte här vid dörren då! kom in!" Jag ledde Morbius till elden, där Tixez fick maka lite på sig. efter en liten stund började Morbius vilja ha mat.
"Mat, ja. det blev nog lite över sen jag åt. gillar du kyckling?"

När Morbius ätit gäspade han så stort att jag trodde käken skulle gå ur led.
"Jag ska visa dig till gästrummet" sa jag lågt. Han nickade sömndrucket.

på morgon när jag vaknar är det första jag hör hur det skramlar i köket.
"Inbrottstjuvar!" skriker jag och rusar upp ur sängen och in i köket med en klubba i handen. (den står i mitt rum för om det kommer banditer)
Morbius skrattar och viftar lite med en handduk.
"Det är bara jag som gör frukost! Vad var det nu du hette? Annimes?"
"Annicke"
"I alla fall. jag tyckte jag kunde göra frukost åt dig, nu när du varit så god mot mig och gett mig mat och husrum."
"Du får gärna stanna till våren. då kan du bygga ett eget hus om du vill. eller göra som Einar, flytta." jag suckar.
"Nej, inte flytta. det här är en trevlig by"
Jag ler åt honom.
"Inte en by, utan ett hus, Morbius"

vi sätter os och äter frukost och så samtalar.
jag skall berätta lite om mig själv: Jag är född i en by som heter Maragoot och vi e så att säga lite utav nattmänniskor så jag e lite känslig för ljus. När mina föräldrar dog så lämnade jag min by, sedan dess har jag traskat runt i hela världen. Jag har stannat på flera platser runtomkring världen, jag har varit knekt åt en drottning långt bort i öster, jag har varit och härjat bland barbarer, jag har bott hos några fiskare i söder, jag har så att säga sett det mesta. Jag lärde mig att slåss, att behärska ljuset, fiska, segla m.m. Och nu vill jag slippa allt krig och elände för ett tag och bara koppla av och detta ser ut som ett fint område och du verkar väldigt snäll. Jag har bestämt mig för att stanna här så länge jag kan. men jag måste dock bygga mig ett eget hus, men nu är jag för trött. nu vet du det mesta om mig. Kan du inte berätta lite om dig? säger jag med ett leende.

"Jovisst!" säger jag. "Jo, jag bodde i den stora staden, huvudstaden. Far min var butiksägare, men blev dödad av nåra rånmördare. Jag stannade för mors skull. hon är rätt gammal nu, och ligger på ålderdomshem. hon ville att jag skaffade mig ett eget liv, och det har jag gjort nu. det är trevligt att du vill bo här, och till våren, när marken och träna har tinat, kan jag hjälpa dig med ditt hus. en sak jag inte förstår, är hur det kan komm två knasiga typer på kort tid, när jag väntat i ett halvår utan att en enda synts till."
Morbius skakar på huvudet. "Jag vet inte heller. det är en fin katt du har, vad heter den?"
"Han heter Tixez"
"Hur fick du honom att bli så tam? har du haft honom sen han föddes? tror han att du är hans mor?"
jag skrattar. "Nej, nej! Jag hittade honom när han slogs med en annan katt, och han gör som han väljer att göra. Jag vet inte varför. om jag inte haft Tixez skulle jag nog kollapsat under de månader jag inte hade en människa att tala med." Morbius nickar förstående.

"Hmmmm" säger jag. Jag kliar katten bakom örat och den kurrar. Jag fastnar med blicken mot väggen och tänker. sen Sen reser mig upp och går fram mot dörren, vänder mig om och tittar på dig med ett leende och frågar "Har du hört om några oroligheter här i världen eller här runt omkring? Vilka e de 2 knasiga typerna då och Hur gammal är du? Vill du inte gå ut en sväng och prata?".

"Jo, det vore trevligt" svarar jag.

väl ute säger jag: "först och främst så är jag 26. Bubba och Einar har jag ingen aning om vilka det är - Bubba låter inte alls som ett namn härifrån. Eianr är väl nån typ som varit på sjön. bara en sjöbuse eller en apman skulle få för sig att bo i ett träd och avgöra att människor är skit innan de lärt känna dem."
"Vad menar du?" frågar Morbius.
"Han kom ner helt plötsligt och sa, "grymma hövding, jag flyttar"
helt oväntat brast Morbius ut i skratt. jag rynkar förvånat ögonbrynen.
"En Amnis! Han är från Amnia!"
"Amnia...!? jag tror att far berättat nåt om det när jag var liten... du säger att människor är tokiga där?"
"Galna och främlingsfientliga, ja"
"Vet du nåt om Bubba, då? han pratar väldigt konstigt, som om han inte kunde språket riktigt"
"låter inte som något namn jag hört. jag vet faktiskt inget om det."
jag gav ifrån mig en liten besviken suck, men fäste ingen större uppmärksamhet vid det.
"Hur gammal är du då?" frågade jag.

"Jo jag är 32 år" svarar jag. sedan tittar jag runt lite. "Jag gillar verkligen dett ställe. Det va ganska komiskt att du hadde en från Amnia i din by" Jag tittar på Einars träd och och klarar inte av att hålla mig och börjar gapskratta. "dom e inte så faliga eller nått men dom e roliga och knepiga." säger jag och gör en ansats att gå in i huset igen.

tittar ilsket ner på den ljuskygge besten som baktalar mitt folk.. vem är han att döma mitt folk. Han har säkert inte berättat sitt folks hemlighet för annike eller vad hon nu hette. Vi i amnia är inte alls främlings fientliga. Med människornas låga intilligens anses smittsam därför håller vi oss i Amnia. Jag är sänd på ettt uppdrag att se vart världen är på väg. tydligen har de ljusskygga satt sig i hågen att ta över världen. detta måste stoppas. hmm hur ska jag börja?! JA! " kastar en stor kotte på morbius. o tänker för mig själv. nån stans måste man börja

Jag hoppar förskräckt undan när något stort som min knytnäve träffar Morbius i huvudet. det var en kotte.
"Einar Enstöring, nu går du för långt!" tjuter jag åt den lilla figuren i trädet. "vad ger dig rätt att kasta saker på folk helt utan anledning?"
"Inte helt utan anledning, Annicke lilla" säger Einar och skuttar ner på marken. "Jag vet saker om Morbius som du inte vet"
Jag tittar argt men nyfiket upp i trädet.
"Jag hatar det här" säger jag. "Alla har något att säga och jag vet inte vem jag ska tro på."
"Hur kan du veta att det är något fult jag ska säga om din vän?" frågade Einar slugt.
"därför att di inte sagt något snällt om någon sen du kom till min by, din skit! det är min by! fattar du det? du får inte komma och förstöra ron hur som helst! ditt främlings fientliga kräk!"

får helt plötsligt ett argsint utbrott helt utan anledning.... skriker saker jag sticker in huvudet i kojan och lägger mig

Jag tar mig om huvudet där kotten träffade... jag tittar på Annicke och säger "skit i vad han säger, han vet ingenting".

sedan tar jag upp kotten och funderar på att kasta den på Einar hårt i huvudet så att han kanske får lite vett i sig....... Men jag låter bli.

"Annicke det va det jag sa om folk från Amnia, dom e inte farliga men dom e luriga och knepiga, och den där Einar e jhu ett bevis på det."

"Äääähhh nu går jag ut till skogen en sväng eller nått, känner för en promenad. Skall du med Annicke?"

jag skakar trött på huvudet.
"Nej, jag borde gå och lägga mig" säger jag och ler. Morbius rycker på axlarna och styr stegen mot skogen. jag går hem. mitt i natten hör jag Morbius komma tillbaka och tyst smyga i säng.

Nog!!! Bubba klara inte mer!!! Einar låta som en hes ko när han sova. Bubba kan inte sova. Igår prövade stoppa sko i hans mun,, det hjälpte inte bra. Einar blev röd i ansiktet och sprang upp i ett träd och började tjuta.
Hela natten han tjuta!!! Imorgon Bubba måste bygga nytt hus. Ja imorgon nytt hus, Bubbas eget hus långt bort från konstiga Einar!! Bubba stark, men Bubba inte veta hur bygga hus....kanske någon kan hjälpa??
Ska fråga Annicke imorgon eller den ny man som kom igår.
Måste komma ihåg vad Annicke sa.." Du kan inte bara slå folk i huvudet när du försöker få något sagt, inte för att jag är särskilt förtjust i Einar heller, men den där bulan du gav honom i huvudet....försök vara snäll bara är det för mycket begärt, och snälla du var försiktig med katten... VAR FÖRSIKTIG MED KATTEN SA JAG!!! Brottas inte så nära BRASAN!!! OHHHHH, Elendiga Karl!!!!"

Vara snäll, Vara försiktig? Bubba kan vara snäll.
Och Katten bara fick bort lite päls på svansen av elden. Bubba vet katten tycka om brottas. Bubba vet......att....hus ....ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzz.

knack, knack
"Va?" undrade jag sömndrucket. Jag hade somnat i fåtöljen i vardagsrummet.
"Bubba" meddelade Morbius. "Han har inget slagträ med sig"
"Mycket roligt" sa jag sarkastiskt, men log ändå. Jag öppnade dörren och backade sedan utom räckhåll.
"Inte vara orolig. Bubba bara behöva nytt hus. Hjälpa Bubba?"
Morbius såg på mig. "Varför inte? Bara han lär sig lite hyfs är det väl alldeles utmärkt om han skaffade sig ett eget hus?"
"Jodå, men du får nog vänta till våren Bubba - det är bara nån månad tills marken har tinat, men tills dess får du nog antingen dela rum med Morbius - han snarkar inte - eller bo hos Einar. men jag tror inte att du är så välkommen där längre."
"Inga slag i huvudet, bara!" varnade Morbius. Jag nickade instämmande. Bubba såg faktiskt glad ut.
"Bra, tycker Bubba. Mig kan flytta in direkt. ska inte slåss så mycket med ilsken katt"
"det är bra" sa jag lättad, och var glad över att Tixez höll sig undan Bubba av sig själv.
"heter du nåt mer än Bubba?" frågade jag.

Jag tittar på Annicke och viskar tyst till henne: "Jag tror att antingen Bubba e ett utav dom där bergsfolket som finns lite överallt eller så e han bara lite efterbliven eller vad man skall säga, hmmmm, Kanske förlorade sina förlädrar och tagit hand om sig själv sedan han var liten eller nått? Jag har ingen aning men jag tror det e nått sånt. vad tror du Annicke?"

Hmm...varför Morbin titta konstigt på mig?? Kan han veta?? Nej omöjligt han veta?? Ingen kan veta, bara Creps kan känna. Morbin är ingen Creps...Hmmm??
Men tänk om han veta...då måste Bubba lämna byn, Bubba vill inte lämna byn!! Det här bra by...Bubba börja känna mig hemma här. Bubba inte känna sig hemma på mycke länge. Men nej han kan inte veta.
Ingen kan veta att kristalypx flyter inom mig.
Aldrig mer ska någon få veta! Aldrig mer ska någon behöva dö!

- Ehh....Annicke
- Ja?
- Bubba ska nog gå nu??
- Varför det, jag har några frågor jag vill ställa dig
innan du går.
- Frågor sen, nu Bubba måste gå...tycker inte om när det komma främlingar.
- Vilka främl....

knack *knack*

Stjärnornas klara sken var mitt ända ljus i natten.
Den djupa snön gjorde det jobbigt att gå och här uppe i bergen var den desutom ännu djupare än nera på väggarna. det var länge sen jag sisst såg någon by eller något hus och jag börja fundera på om jag någon sin skulle få se ett hus igen.
mitt svärd vägde tungt på ryggen och det värkte i hela kroppen. Trotts min unga ålder känndes det redan som om jag var på ålderns brant, måste vart allt resande.
sakta sakta tog jag mig upp den sissta biten upp för berget med hopp om att få se ett hus och till min lycka så jag ett... nej två men det var bara ett det lyste i.
sakta tog jag mig ner i dalen där huset låg och knacka på dörren till huset... hoppas mitt grova utseände inte skrämer dom.

Det knackar på dörren. vem är det som kommer hit så här sent? Jag går och öppnar. utanför i mörkret står en högrest man med, om jag inte ser alldeles fel, ett svärd på ryggen. jag lägger huvudet på sned och ser irriterad och nyfiken ut på en gång.
"Jag heter Altera" säger han. "Jag undrar om jag får stanna här ett tag.
"Visst får du det" säger jag. "Men det är fullt i gäst rummet, du får sova på soffan. om du hade tänkt stanna länge så hjälper jag dig att bygga ett eget hus."
"Du sa att det var fullt - är det det i det andra huset också?" frågar Altera.
"Nej, men där bor en galning från Amnia. vad heter du förresten i efternamn?"
"Altera" svarar Altera.
"Jaha..." säger jag förvirrat. "I förnamn då?"
"Rion"

De första intrycket av människorna som befan sig i huset va inte speciellt bra. På en utav sängarna låg en mörk man med märkligt ansikte och i den andra låg de en annan man som såg yterst märklig ut.
Den ända som verkade normal va kvinnan som tog i mot mig vid dörren Annicke hete hon visst.
jag ställer ifrån mig svärdet mot väggeg och går fram tillden glödande brasan och sträker fram mina frusna fingrar och låter dom få lite värme.
plötsligt känner jag något som rör vid min axel och jag snurrar snabbt runt och får ner personen på golvet.
Vad gör du!!!!!!!!!!!!!
Jag reser mig snabbt upp igen när jag inser att de är Annicke.
Hon reser sig snabbt upp igen och trots mörkret så ser jag att hon är så rasande så att hon är röd på kinderna.
-är de så här du behandlar människorna som ger dig tak över huvudet och skydd mot skyllan.

Hon räcker snabbt över et kudde och en filt till mig och försvinner ut från rummet och kvar står jag skamset.
Jag tar kudden och filten och får mot soffan men upptäcker att där liger en katt och när den får se mig fräser den hot fylt.
Jag inser snabbt att min möjlighet att få sova på sovan är lika med noll och breder ut filten på golvet brdevid brasan.
-Hmm ska jag stanna kvar i den hör byn människorna värkar ju inte riktigt kloka ja jag får väll se.
Medan jag ligger på golvet och föröker sova hör jag hur någon snarkar från rummet bredvid, ska bli skönt att få ett eget hus och starta om mitt liv och lämna allt bakom mig, allt de hemska...

Efter en lång och skön tid i mitt träd vågar jag titta ner. Efter att ha varit utsatt för mordförsök av en person som jag försökt skydda så ter sig inte den här lilla byn så ofarlig längre. Tittar misstänksamt på alla numera. Jag går bara ner på nätterna.Klarar mig på bär o lite höns som jag stulit och numera föder upp uppe i min jätte ek. Allt jag bad om var ett tyst liv med mycket filofosering. men nej nej. Som tur är så är min gamla älskade koja kvar. där kan jag ligga o filofisera i min ensamhet. Bara inte den där hövdingen kommer igen. Henne kommer jag nog få ta itu med tillslut.

Jag stapplar nerför backen, trött och kall. Jag ser ett litet hus. det lyser i fönstren. Jag blundar ett ögonblick och lutarmig mot ett träd. sedan fortsätter jag trött vandringen ner i dalen. i samma ögonblick som jagnår dörren faller jag ihop. medvetslös.

Jag suckar. att ha fyra inneboende börjar bli lite jobbigt. några höns har försvunnit, geten är sjuk, Tixez fräser så fort han kommer i närheten av Einars träd, Morbius grubblar och undersöker växtligheten här omkring, men verkar lugn för att ha upplevt det han påstår sig upplevt. tanken att han ljugit vidrör flyktigt mitt medvetande, men det verkar inte troligt. om han inte bär på en hemlighet som är farlig... Bubba sover mest, jagar höns och slåss med katten. han talar lite bättre nu, när han vistas med människor. jag undrar varifrån han kommer. och Lanya är väldigt tystlåten. hon drar i sitt blonda hår petar i maten. hon avslöjar att hon kommer från en by på andra sidan bergen som brändes. hon flydde. hon har med sig en bok och sneglar underligt på Bubba. Rion berättar fantastiska historier om strider jag inte ens hört talas om. det börjar bli ont om mat och Morbius tar med mig på allt längre jaktturer. han har lärt mig hur man använder en pilbåge. på det hela taget var det en glad händelse att se blåsippor vid husknuten.

folket av grohem vill inte ha dessa inkräktare på sin heliga mark.. vanhelgarna ska brinna i sin syndighet

jag hostar och sätter mig upp i sängen.
"Gudars vrede!" utbrister jag. vardagsrummet står i lågor. jag hoppar ur sängen och snubblar nästan på Lanya. hon vaknar lagom för att se mig springa mot gästrummet, där Morbius och Bubba sover. jag väcker Rion med ett skrik på vägen. han verkar angelägen om att hitta sitt svärd.
"Katten!" skriker jag åt honom. han hör mig inte. Morbius är vaken och möter mig i dörröppningen. han bär på Bubba.
"Han gick inte att väcka!" skriker han för att överrösta eldens dån. jag vänder och söker med blicken efter Tixez.
"TIXEZ! kom här, gubben!" jag rycker åt mig Lanyas bok i förbigående. Jag ser katten stå och trycka i ett hörn. Jag hoppar för att undvika lågorna som glupskt äter mattan på golvet. Katten skriar och klamrar sig fast vid mig med klorna. jag öppnar fönstret och hoppar ut med katten i famnen.
Rion kämpar med att få den skräckslagna geten ur fållan och Morbius springer förbi med famnen full av höns.
"Einar!" skriker han. "Vi måste varna honom!" men när vi når hans trädkoja står den tom.
"Han insåg nog att det brann alldeles själv" säger jag harmset. vi åter vänder till de andra, som håller samman mina djur.
"Jag tror inte att den här branden var naturlig" sade Lanya och stryker en svettig hårtest ur ansiktet. det ärvår, det har varit vått som attan. någon har bränt vår by!" hon är väldigt upprörd. ändå är det rätt komiskt. en by med två hus, och 6 invånare. det var löjligt.
men det var ett faktum. någon ville se dem döda.