Hej Holme!
Vackert skrivet, och rätt såvitt jag kan se är hela ditt inlägg.
Vem kan inte skönja både sanningen och skönheten i detta, som någonstans påminner mig om RigVedans hymner när de är som bäst:
>>Vem kände den första livsalstrande smekningen?
Vem förnam den första livgivande andedräkten?
Vem hörde den första gudomliga viskningen?
Vem var med när is mötte hetta?
Vem kan säga vilken sed som är den riktiga?
Vem kan säga vilken slingrande väg som är den rätta?<<
Ja, det är synd att man i hednasfären inte mer allmänt kan finna den rätta, frodiga och levande balansen och dynamiken mellan de Många och En.
Månguderiet går till sin absurda spets när det förlorar ur sikte enheten, Allfader själv i gudaborgen, och ser Honom blott som en bland de många.
Enguderiet går i sin tur till sin absurda spets när det förlorar ur sikte mångfalden och underkastar sig det abstrakta, bildlösa och beröringsfria och ofta livlösa som det kallar Gud.
Gud är förvisso En, men Gud vore inte Gud om det inte fanns det personliga i denna Gud, och Guds egen tillvändning mot sig själv, - vilket förutsätter mångfald.
Gud är En, men i denna Enhet finns det enhet av Flera, som vänder sig mot varandra, bejakar varandra och befrämjar varandra. Just därför hade Gudarna i Asgard var och en sitt altare att vända sig i aktning, bejakande och befrämjande mot varandra och den enhet som de ägde med varandra. (Se Loketrätan).
Skulle den Ende Gud äga en spegel att se sig i (och det gör Gud förvisso), så måste Gud äga Viljan, och Spegeln vara en Levande Varelse och äga den Guds Vishet och Kärlek som den återspeglar, och därför måste det också finnas en Livs Levande Relation, ett Samband, Samfärdsel i enheten.
Gud är en Levande gud. Därför finns det nödvändigtvis en dynamisk relation mellan de Två, den som skådar och den som skådas. Redan detta ger oss mångfald, ger oss faktiskt Tre. Här gäller detta:
2 =(1+1=1) = (1+1=3)
Hög, Jämnhög och Tredje. Oden, Vile och Ve. Oden, Höner och Löder. Brahma, Vishnu, Shiva. Visheten, Lagen, det Goda Sinnet. - Vill man se i dessa tre en Trehet utan immanent och levande Enhet, hamnar man ytterst i månguderiets sorgliga öde att framskapa i sinnet en andligen impotent hierarki av Gudamakter.
Ser man däremot i det inre sinnet och finner i hjärtat Enheten av de Tre, så ser man de Trenne Gudarna som En frodighetens, lagens och kärlekens makt, - de Tre som kommo till Huset och där funno Ask och Embla utan livsmål, utan öde.
Ha det bra i år och frid, och met stort tack för dina ord!
/Kon Unge
|