Om kärleken inte fanns, så...

Hej Holme! Tack Holme!

Det är sant som du menar, att skogen, naturen, stranden, de höga klipporna i skog och mark, ensamhetens ställen, kan tjäna oss som uppehållsort under det att vi genomskådar oss själva. Jag menar att det är viktigt att man gör detta, varän man så gör det.

Perspektivet är då att vi hör immanent till det heliga, är av det heliga, - men har förlorat det, brutit eller åtminstone misst kontakten med denna vår grund i ginnreginsmakterna. Vårt mål bör i så fall vara att sträva efter att återfinna, återerövra oss själva i någon elementär samklang och samstämmighet med det heliga, vår grund. Hit hör ånger och soning bland andra "saker" (såsom lovsjungande, dyrkan, hågledning, andakt).

Ånger och soning är emellertid inte något som utan vidare tilltalar den moderna hedningen överlag. Snarast vill man fly detta i självgod uppskattning av den egna förträffligheten, och ha oändligt överseende med sig själv för alla sina fel och brister, även de mer allvarliga och sedligt klandervärdiga sådana.

Visst är det sant som det är sagt att ingen är så felfri att det inte finnes fel hos honom eller henne. Det är ju engång människans lott att om och om göra sina fel. Därför, som du säger, behöver man stanna upp, om och om igen, för att begrunda sin vandel, vad man gjort och underlåtit att göra, ångra det dumma, ta ansats till bot och bättring.

Jag tror alltså inte alls att vi kan låta bli att göra fel, även sedliga sådana, under vårt eller våra livs gång. Det är helt enkelt naturligt för oss. Men detta bör inte betyda att vi principiellt struntar i dessa fel, ignorerar dem, inte bryr oss. Jag menar att man snarast ska försöka inse dem och göra vårt bästa i alla fall att låta bli dem; göra så gott vi kan, - och måhända finner vi också stöd och hjälp i denna vår strävan hos våra heliga och av oss dyrkade och älskade makter.

Vi människor är inte bara natur, utan också ande, eller så är vi andenatur, och det får vi besinna i detta allt. Att vi därför har en särskild period mellan Disa och Vårfru som vi ägnar åt soningen och den inre konflikten mellan turs och människa, kan därför vara nyttigt för oss. Vi får i alla fall ett formellt skäl att stanna upp ett slag för att nita blicken ner i oss själva, granska oss.

Hedendomen menar sig vara en modets religion. Modet är en av de mest framhållna dygderna i tro och sed sedan ominnestider. Bör vi då inte ha modet att se sanningen i vitögat, erkänna och inse vår sedliga litenhet liksom vår ontologiska litenhet i varats famn, samtidigt som vi tar ansvar för våra val, ord, tankar och handlingar.

Bör vi inte vara modiga nog att axla denna litenhet, denna skröplighet, vår oförmåga, som till och med kan vara att betrakta i termer av oförlåtlighet inför sanningen och de heliga högheterna i vårt liv?

Men hur ska man egentligen kunna orka med det? Hur kan man ens tänka sig att bära den bördan när utvägen är alltjämt given att bortrationalisera, ursäkta, förtränga och förglömma?

Jag tror att svaret ligger djupt förborgat i vår själ, men också att man kan fånga glimten av den kunskapen, nämligen att det är den gudomliga kärleken som överskrider vår naturgivna vanmakt. Gudomen är stor, Gudomen är god, Gudomen är kärleksfull, - och godtar oss och älskar oss trots alla våra fel och brister, trots vår litenhet, när vi väl kommit dithän att vi innerligen och ärligt önskar bort vår sedliga ofullkomlighet, beklagar att vi inte mäktar mer och bättre. Men dristar oss att älska det heliga varat ändå.

Detta tror jag ger oss modet att leva med vår skuld i varats famn, i det heliga varats hamn. Ovärdiga det famnlaget egentligen, - men uppskattade och älskade i alla fall! Således värdiga! Den sedliga medvetenheten som jag försöker utlista är därför i grund och botten inget sorgebudskap. Nej, den är och förutsätter ett Glädjens budskap genom det Goda Sinnet, Visheten och den Ömsesidiga Kärleken mellan människa och gud. Vår egen förmåga att älska, och vara älskade. Där vår storhet! Där vårt adelsmärke i denna värld!

Ja, jag vet för tusan inte. Men så är det i alla fall som jag känner inför hela detta spörsmål, ganska starkt just för närvarande i alla fall. Därför har jag också velat låna vår Frejas gestalt, för att hennes sorgesaga och den stundande sammankomsten med hennes älskade ska tillåtas illustrera den annars lite svårfångade meningen. Heliga Freja träder i vårt ställe - det är avsikten - för att vi ska kunna förstå i vårt inre vår existentiella situation i det vara som vi ofrånkomligen är underkastade.

Ha det bra, Holme! Ha ett härligt blot med Vårfru under den kommande månens fyllnad!

/Kon Unge