När jag läser det du skriver, 'poppar' denna uppmaning Ofelia fick, helt plötsligt upp (det är ju inte ditt fel *L*).
Att, rent bildligt talat, ta steget in i avskildheten och eftertankens lilla mentala studiekammare en sekund, eller två, dagligen, är nog något som kan vara nyttigt och bra för de flesta av oss (mitt antagande).
Jag tror att en del av den eventuella avogheten gentemot "Ånger och soning", bottnar i en egendomlig uppfattning att dessa begrepp har med kristendom, eller någon annan sk. dogmatisk religion, att göra.
-"Som hedning/asatroende behöver man inte lyssna på dogmatisktklingande uppmaningar".
Det är helt rätt det du skriver att ingen är felfri, ingen kan låta bli att göra fel, det är helt enkelt oundvikligt eftersom det ligger i vår natur att ibland (om inte ofta) handla överilat och ogenomtänkt.
Men, genom att låta bli att reflektera över de fel man gjort, genom att "inte ha modet att se sanningen i vitögat", går man utanför det andliga och mänskliga mandat som medföljde de gudomliga gåvorna Ask och Embla fick, tror jag.
(Sen har vi ju det där med stenar och glashus, men det tar vi en annan gång).
"Om kärleken inte fanns, så..."
Jag var under gårdagen och hälsade på Fränder och Fränkor i Stockholm, och möttes då av allt det där vackra och bra som människan ändå hyser; hjälpsamhet, kärlek, värme, tillit, trofasthet, mod, gästfrihet och, trots allt, glädje.
Så nog sjutton finns det kärlek här i världen.
Du skriver:
"Jag tror att svaret ligger djupt förborgat i vår själ, men också att man kan fånga glimten av den kunskapen, nämligen att det är den gudomliga kärleken som överskrider vår naturgivna vanmakt. Gudomen är stor, Gudomen är god, Gudomen är kärleksfull, - och godtar oss och älskar oss trots alla våra fel och brister, trots vår litenhet, när vi väl kommit dithän att vi innerligen och ärligt önskar bort vår sedliga ofullkomlighet, beklagar att vi inte mäktar mer och bättre. Men dristar oss att älska det heliga varat ändå.
Detta tror jag ger oss modet att leva med vår skuld i varats famn, i det heliga varats hamn. Ovärdiga det famnlaget egentligen, - men uppskattade och älskade i alla fall! Således värdiga! Den sedliga medvetenheten som jag försöker utlista är därför i grund och botten inget sorgebudskap. Nej, den är och förutsätter ett Glädjens budskap genom det Goda Sinnet, Visheten och den Ömsesidiga Kärleken mellan människa och gud. Vår egen förmåga att älska, och vara älskade. Där vår storhet! Där vårt adelsmärke i denna värld!"
Jag håller med om mycket av det du skriver, och detta är inget undantag.
Det bor nog en Ottar i de flesta av oss, det gäller bara att locka fram honom.