Hej Holme!
Du skriver bl.a.; >>Jag har själv ofta lekt med tanken på att skrota all liturgi, lägga undan alla regler kring hur "gudstjänster" skall gå till, och då är självklart ingen religion undantagen.
En namnlös dyrkan av det heliga.
Men, människan är som människan alltid har varit, "man vill sätta egna avtryck i historien och egna namn på saker och ting", och en tanke är en tanke.<<
En namnlös dyrkan av det heliga! Det är ju grunden och botten till varje dyrkan; ett andens spontana spinn i vårt bröst, utan vilket gudstjänsten knappast är sig själv. Liturgi, ceremoniella regler, böneriktningar, heliga lagar, skrifter, sedvänjor, normer, ord och namn,…. Allt detta hör ”formen” till, och i så måtto, utgör det inte själva kärnan och kvintessensen i vår dyrkan, men är ändå, som du påtalar, alldeles ofrånkomlig.
Utan sin form förflyktigas innehållet, ger sig till känna ett ögonblick likt en eldfluga i natten, suddas så ut, rinner uti sanden, utplånas. Vår dyrkan är som meningen, som tanken. Den yppas i vårt inre, men kan vara klar och tydlig för andra och oss själva, alltså äga mening, endast om den klär sig i ord och begrepp, och sinnesbilder, symboler, - kort sagt, nyttjar språkets form. Ja, utan språket dunstar meningen raskt, blir omgående och alldeles spårlöst försvunnen. Vi kan inte ens ta den tillbaka med hjälp av vårt minne, eftersom också minnet förutsätter former att jobba med.
Ändå finns där något som röjer sig i vårt inre och genast söker sig en form att fästas vid och uppbäras av. Detta som blottar sig i det inre i vår dyrkan av Det heliga, är vår bön, vår gudstjänst utan ord. Och denna hjärtats rörelse är inget mindre än den Heliga Andes darrning, dess traktan över vårt inre mot De Helige Andra i flerenigheten. Som sådan är den ”helig” i bokstavlig mening. Och därför har du så rätt i din tanke, alltså i den idé som du här givit namn och >>form<< under beteckningen >>Namnlös Dyrkan av Det Heliga<<. Den avslöjar nämligen vad som finns och måste finnas på botten av varje den dyrkan som sedan trots allt äger sin form, vare denna så nordhednisk, muslimsk, judisk, kristen eller något annat.
Utan denna grund är vår dyrkan osann, falsk, blott ett vanans tomma upprepande av mekaniskt eller till och med från början uppriktigt inlärda formler, som i sin sakliga verkan tenderar att sätta lock på vår brunn av Levande Vatten och stävja själva Kärlekens flöde. Men när väl grunden än finns där, Den Heliges darrningar över vårt inre, så söker den och finner sig en form och blir därigenom mer beständig inför oss. Denna form är inte betydelselös, utan förmedlar, eller bör förmedla, just den levande grund som vår tillbedjan rusar fram ur.
Den valda formen är inte utan vikt. Den spelar faktiskt roll, eftersom varje form återverkar på innehållet. Formen kan antingen förmedla och befrämja darrningarna i det inre, eller så leda bort från dessa, förvanska, och i slutändan hämma dem. Formen stämmer helt enkelt in innehållet till det som dyrkaren finner tilltalande och vill med, och i detta ligger mycket av skillnaderna mellan olika religioner, sekter och rörelser. Om t.ex. min dyrkan tar formen av ett blot där jag ger någon jordisk sak, ett äpple eller ett djur, rökelse eller mjöd, till det Heliga Makter, och så förväntar mig för detta, - och i liturgin etablerar denna förväntan, - de Högre Makternas tacksamhet och därför gunst, så ställer jag in darrningarna på en ganska elementär och världslig nivå, där det Heliga blir som >>en av oss<<, och ej som Gud i en annans mening. Om jag däremot ger detta samma offer, men etablerar det blott som ett tecken på min kärlek och min underkastelse under det Heliga, utan att under detta elaborera med någon lön för min själs tillvändhet och innersta åtbörd i blotet, så etablerar liturgin en annan Gudamakt av annan dignitet och betydelse.
>>Var och en blir salig av sin egen tro!<< heter det. Och det är gott och väl. Och jag tänker inte tvista om vilken form är den bästa för de här dryftade darrningarna i Människans bröst, utan lämnar detta såklart för var och en att själv och för egen del (och helst inte andras del) fritt avgöra. På botten reser var och en sitt Eget Altare åt Sin Egen Gud, och utgår då ifrån den planritning som han eller hon bär med sig i sitt personliga liv. Var och en söker sin gud, och var och en är sin egen gud värdig. - Snarare än att tvista om vilken form är bäst vill jag därför vända på steken, och ta fasta på formen som form.
Jag vill alltså hävda att formen i mångt och mycket (om inte i allt) är irrelevant. Vi kan inte gärna tvista om vilket kommunikationsmedel är ”bäst” när vi t.ex. diskuterar människans olika språk efter äventyret med Babels torn. Är engelska bättre än spanska, än koreanska, japanska, latin? Vi kan svara subjektivt och utifrån den egna omständigheten, t.ex. att engelska är bäst, därför att det språket kan jag och det står närmast mitt modersmål av de uppräknade kommunikationsmedelsystemen. Men det förstår var och en att detta inte kan vara något objektivt värdeomdöme. Vinklat mot religionernas formspråk, alltså de olika religionerna, kan vi lika lite fälla ett objektivt omdöme om vilken av kommuniceringssystemen mellan Människan och det Heliga är ”bäst”. Detta, åtminstone när vi talar om formen som sådan. Mycket av tvisterna religionerna emellan skulle försvinna eller lugna ner sig om man höll sig klart medveten om formen i egenskap av form.
Det är viktigt att vi tar till oss att det är själva innehållet som räknas. Och att formen är bra eller dålig, endast med avseende på den verkan den har på innehållet. Men hur bra än formen är i relation till innehållet, och hur bra den än yttrar, gynnar, och befäster innehållet, så är och förblir dock formen en form. Vi får alltså som dyrkare av det heliga vara försiktiga med formen och inte förglömma att den är en form. Gör vi det kanhända vi istället börjar dyrka formen som vår Gud. Detta skulle i sak vara vår avgudadyrkan, att vi i vår dyrkan ställer formen jämte vår Gud och dyrkar den.
Ett exempel ur det egna andliga livet: Om jag i stöttorna på altaret ser Gud, och inte blott en representation av Gud, en skulpturerad form och en sak som kanaliserar min dyrkan, - så är jag illa ute och en avgudadyrkare. På samma vis med Juden, Araben eller den Kristne, - när dessa lyfter fram Lagen eller Boken och etablerar den som den Sanne Gud, så sätter de upp en Gud bredvid Gud, - blir de Avgudadyrkar som de själva så innerligt hatar.
Detta för mig tillbaka till det som jag nämnde inledningsvis om min ”allreligiösa” ställning. Jag vill alltså ta de olika religionerna på formens nivå, och gentemot dessa driva Kärleken. Jag vill däri (kärleksfullt) försöka tillägna mig dem, för att sedan i Kärlekens namn, anamma det som är bra, samt - också i Kärlekens namn -, fördriva och försaka i mitt eget andliga liv, det som inte gagnar Kärleken eller kränker den......
Jag är inte riktigt klar med denna mening, men eftersom jag nu måste ge mig av till badhuset med barnen och frun, slutar jag här. Det finns ju också ett och annat av intresse i ditt svar att diskutera. Det hinner jag alltså inte med.
Ha det Ljuft i Äring och Frid!
/Kon Unge
|