Senast när hällristningarna var på tapeten här, - tror jag, - var genom en association mellan vissa märkliga spår i snön intill Svartlösa tingplats och hällristningarna från bronsåldern.
http://www.network54.com/Realm/Toren/sparisnon.htm
I det sammanhanget framkastade Peter den tanken att sådana spår i snön, hällristningslika, nog kunde tänkas vara ett sätt för det Heliga att tilltala oss, och i det aktuella sammanhanget, varna oss. Jag tror bergfast på det, att detta naturfenomen, liksom andra tecken i skog och mark, liksom ristningarna, liksom gudasagorna, liksom händelserna i det personliga livet, liksom hela världen och livet, - kan tjäna såsom ett tecken och ett kommunikationsmedel för den människans ande som faktiskt tillåter sig att ingå i ett inre samtal med dem.
Detta var för mer än två år sedan – Vad Tiden går! – och de varningar som vi kunde utläsa ur spåren i snön har inte kommit på skam, utan tvärtom blivit så accentuerade att nästintill ingen vill vara så ovis att vända det allvarliga problemet alldeles ryggen.
Tyvärr utvecklades tråden aldrig utefter dessa linjer, utan sökte helt andra vägar att vandra. Det vart varken någon diskussion om hällristningarna och deras potentiella vikt i tro och sed, eller någon diskussion om den ofantliga fara som hotar oss igenom Emblasläktets fasansfullt dumma härjningar mot Moder Jord.
http://www.network54.com/Forum/283706/message/1143287391/Fint+l%E4skigt+%26amp%3B+m%E4rkligt
Ask och Embla mottog Gudarnas gåvor och Deras Likhet. Därigenom tog de också emot själva förbindelsen med det Heliga. Föreningen med de Högheliga makter är således naturgiven för Emblasläktet, men Asks och Emblas telningar har alltjämt förlorat förbindelsen och så förbannat sin livsmiljö och sin livsgrund, genom att låta sig av sig själva snärjas i en felriktad livsföring, vrånga ambitioner, en djungel av konsumtionsartiklar och konsumtionslustar….
Förlusten av förbindelsen, försummandet av den gudagivna föreningen, rister så djupt att man inte kan annat än sörja den, och så försöka kompensera för den på diverse självdestruktiva vis. Men kanske kan man hysa något hopp om att det fixar sig i alla fall. Men det lär dock förutsätta vördnaden åtminstone för den naturliga livsgrunden, liksom kanske även en inre vördnad för de Helga makter som en gång instiftade i oss (den försummade) förbindelsen.
När Gudarna hemsökte oss i huset, var det i kärlek De gjorde det, De var ”ástríka” såsom Edda säger. Vi får förlita oss på att De trots allt älskar oss än! Men den som inte älskar, känner inte heller Gud, den som inte har kärleken har inte ´Gud, ty de Heliga makter är just Kärleken.
I Innerlig Önskan: År och Frid och All Lycka!
/Kon Unge