Inte är väl sagan färdig?
Ett av de många kapitel som sagan består av kanske, men väl inte hela sagan.
En såväl personlig, ekumeniskt träffsäker, som "väl sammanfattande" sammanfattning av saker som har skett, saker som sker, allt det vatten som flutit under "allas våra broar".
Mycket bra skrivet.
När skall då "folk" förstå att tron/seden/övertygelsen är själva navet, vid vilket alla "ekrarna" sitter tätt tillsammans och har precis samma förankring i navet.
Det är inte förrän man kommer längre ut mot "hjulets periferi" som avståndet mellan "ekrarna" ökar, men som sagt, vid själva förankringen till navet, sitter "ekrarna" tätt.
Solen sjunker måhända en smula ett tag framöver, men vill bara hjulet fortsätta snurra, så kommer solen att stiga igen, undan för undan mot en något ljusare framtid.
Hej Holme, och tack för de orden. Din sinnebild av Hjulet med dess Nav och Ekrar är mycket intressant, och ger en slående vinkling av nuläget och dåläget hos asatron/seden såvitt jag kan bedöma det.
Och visst är det så att någonstans i hela denna dystra historia (som dock kanske går mot en oväntad ljusning) är Navet just inte bara sed och tro som sådana, utan också ”övertygelsen” i en eller annan betydelse, en gnista, en tro på eller förvissning om att det är värt, och mycket värt, att hjulet förmår snurra, med alla sina ekrar förankrade i navet, och med sin ring, genom ekrarna förbunden med navet.
Väl förankrade i navet måste ekrarna måna om sin egen spänst och egenart, sin egen troskraft, och framodla sin egen trosart i navets tecken för att förbinda navet med ringen. Vad vore det för ett hjul vars ekrar inte förgrenas och i de yttre ändarna i ökat avstånd till varandra sprider sig mot hela ringen?
Ja, tack för bilden, som jag här tillåter mig att följa kanske lite egensinnigt (men sådan är ju på gott och ont jagets natur).
Längre ner på Törens hemsida har jag haft tankar kring att den bristande troskraften kanske bar skulden till den tröga gången i asatrosfären. Jag tror att det kan stämma, inte minst när man tänker på hur oerhört rudimentär Seden egentligen är i termer av rikedom av trosföreställningar och deras systematik, välprövad liturgi, högtidsordning, blot, själavård, utdraget och förkovrat samspel mellan tron och människan i nyare tidevarv, osv. Situationen är kort och gott sådan på det såkallade andliga planet att den inte speciellt gynnar uppammande, och framför allt inte bibehållande av den troskraft och gnista som gör utvecklingen av den moderna Seden subjektivt mödan värd.
Men jag vill också mena att en vettig organisationsmodell, alltså en nätverksorganisation som innefattar asatron/sedens alla olika grupperingar och inriktningar (på en gemensam värdegrund, naturligtvis) skulle kunna framskapa verkliga trossamfund, vilka inom sig skulle förmå odla och berika och fördjupa sin egenart och i medlemmarnas samspel och gemensamma trosutövande kunna skapa egenstyrka och troskraft, och en andlig gemenskap som gynnar lustan att bära vidare vad man vunnit. En sådan utveckling skulle i sin tur gynna helheten och stärka den indirket om inte direkt i alla dess ekrar/samfund.
I organisationsperspektivet är Navet att se som själva Samrådet mellan Ekrarna om hur bäst få Hjulet att rulla vidare och bära Oket till den Destination som alla berörda vill. Och nog hade du den vinklingen av sinnebilden för dig med, tror jag.
Ha det bra Holme, Tack för responsen! Må gott i År och Frid!
Jag gick tillbaka och läste din "Tillbakagång? Eller vad?" en gång till, och en sak som jag fastnade för nu (en av flera), är när du skriver om det "empiriska", och jag gillar resonemanget kring det som gäller dessa inneboende styrkeförhållanden, koncentrationer, som (kanske) är statiska och helt oföränderliga över tid och väg, eller (kanske) inte. Jag klurar fortfarande.
Ringen ja, den som ändå är ytterst på hjulet, den som ger den stadga som alla ekrar såväl behöver, och därigenom stärker "sig själv".
Men kan man se Ringen som ett stöd (ett sätt att "gå tillväga") istället för att bara se en yttre begränsning, se Ringen som en stor "kontaktyta" utåt mot det "högheliga", mot det förutbestämda, mot himmel eller kosmos, såväl som ett stöd för "den form av organisation man väljer", ja då får Ringen en helt annan betydelse.
Det kan ju också vara så, att ekrarna fortsätter långt utanför Ringen, i en strävan mot nästa Ring, och nästa. Där varje Ring är ett hinder men även en insikt, som måste övervinnas och inses, för att komma vidare mot fullbordandet av "Det stora hjulet". Det hjul som alltid kommer att snurra, "med och för oss alla".
Kanske fungerar "det" likt en ädelgasatom med alla sina skal, men ändå med en strävan att "alltid fylla det yttre skalet", och därigenom uppnå "helheten".
Kanske fungerar "det" inte alls, kanske sker inte allt efter en förutbestämd plan, utan helt slumpmässigt beroende på våra alldeles egna handlingar och attityder gentemot makter och medmänniskor.
Kanske står Gudarna för det slumpmässiga -"På gården med brädspel de glada lekte", är det om eller för oss de spelar?
En tanke - "en namnlös dyrkan av det tidlösa", skulle kanske underlätta mycket när det gäller organiserandet, nätverksbyggandet, samspelet mellan alla dem som vill "guppera sig", samarbetet.
Asatroende, Vanadyrkare, Hedningar, Paganister, Nordiska fornsedare, Shamanister, Sejdare - "många grupper blir det" - många olika namn och många olika former för (kanske?) en strävan.
Men, såklart, nu talar jag om Ekumenik igen, det som "en del" finner så hemskt och motbjudande, och "detta" är nu "bara" inom "Hednasfären".
Det är nog inte så konstigt att "saker" är som de verkar att vara, om "antalet" hedningar är konstant måste helt enkelt någon minska om någon annan ökar, och om det är "solitärerna/hemsedarna" som ökar i antal, då minskar "de organiserade" i antal.
Orsak till nedgången kan kanske ses i trötthet på, och besvikelse över, att det inte blev som man hoppades när man "gick med i/startade" en förening.
Det kan bero på helt andra orsaker.
Tack för "den sjunkande solen", den gav mig ett utmärkt tillfälle till att resonera och "spåna" lite kring dessa frågor.
Men "Hjulet" snurrar vidare, och om inte "det" tröttnar på att snurra, så kanske .....
Ja, det är sant. Vad det beror på kan vara svårt att veta alla spånanden till trots.
Kanske får man helt enkelt spåna ner i sig själv: Varför finner jag inte insatsen mödan värd?; varför vill jag hellre ägna mig åt annat?; varför orkar inte jag med detta?
+ + +
Om det så är så att hemsedarna blir fler, så är det ju väl. Men om de så inte vill slå sig ihop med verkligen likasinnade, alltså sådana hedningar som har likartad smak och inriktning (och som de skulle kunna äga ett verkligt samfund med), - så är det väl så att SAs i sin nuvarande form är den enda lösningen, alltså en intresseförening för alla de diverse hemsedarna.
Men då är det ju dock inte ett trossamfund det är frågan om, och man har bestämt sig föra att det är bra. Men varför då en intresseförening som gör anspråk på formell status såsom ett trossamfund?
Men, å andra sidan, - det är ju egentligen inte mitt huvudbry. Var och en blir salig på sin egen lusta.