Jag var inne på Törens hemsida och läste detta ditt senast skrivna, och väljer då att ta fasta på några av dina rader.
Du skriver:
"I ekumenikens och allreligiösitetens anda uppvisar vi här insprängd mellan isarna en medeltida framställning av Gudsmodern, och inbjuder grannar i sed och tro att tillåta sig avsmaka det Goda och Kärleksfulla i hennes sinne och bild, - egenskaper som vi måste finna i Vårfru Freja om Hon ska gagna vår ande och vårt liv och vår avkommas väl och ve."
Detta har inte jag några som helst problem med, det är snarare tvärtom, en förutsättning för att "komma någonstans" att man tillåter sig själv att försöka hitta likheter, istället för att likt "rivaliserande fotbollssupportrar", stenhårt hålla på "sitt eget lags startelva".
För vad är det egentligen som säger att denna överlevande "Vårfrudyrkan" inte har mer "ursprunglig livsbejakande fruktbarhetsgudinnekult" i sig, än vad sentida tolkningar av några religiösa(?) fragment har?
Denna bild som du visar upp på en moder med sitt barn, som trots att hon är trängd mellan två issköldar, ändå utstrålar en värme, och i mina ögon ett lugn, är väl ganska talande när det gäller en moders styrka och vilja att väl sörja för "sina barn".
Vad sedan modern och barnet kallas borde vara av underordnad betydelse, då det är själva förhållandet mellan moder och barn, skapare och skapad, fruktbarheten och livet som är av vikt.
Andens och det andliga livets frodighet och fruktbarhet
January 28 2008, 8:27 PM
Tack för de orden Holme! Visst hade jag kunnat förutse att du med din vidsynthet skulle reagera så och först av alla!
Kanske hade jag tvärtom kunnat förvänta mig en negativ och avståndstagande reaktion från någonstans därute i hednasfären. Men jag liksom tänkte inte på den saken, utan jag bara gillade bilden, innerligt, och fann i mig själv att den, eller hon, kompade med min Freja, kompade bra och och på väsendets nivå.
>>För vad är det egentligen som säger att denna överlevande "Vårfrudyrkan" inte har mer "ursprunglig livsbejakande fruktbarhetsgudinnekult" i sig, än vad sentida tolkningar av några religiösa(?) fragment har?<<
Just det! Hur mycket är inte Gudsmodern och hennes dyrkan påverkad och anpassad till Människans kärlek och lusta till fruktbarhets- och modergudinnan? Och hur väsentligt är det inte att vi i fruktbarhetskulten förmår förnimma Andens fruktbarhet genom kärleken till Gud och Varandra?
Är inte just det ursprungliga och egentliga att älska, att älska Gud och Livet och Människan?
Visst är det konstigt att de tankar och åsikter som önskar ett lite bredare spektra när det gäller sättet att närma sig det heliga, ofta ses som tabu, och då av polyteistiskt sinnade.
Man tillåter sig själv att blanda friskt bland alla makter som man åkallar, det kan vara ett sammelsurium av namn på gudar, gudinnor och makter som troligtvis aldrig tidigare har tillbetts samtidigt, eller ens på samma plats.
Men om någon kan tänkas skönja en samstämmighet eller röd tråd, mellan en, här i norden, äldre, avmattad form av guds/gudinnedyrkan (den senare hedendomen), och en inte lika fullt så gammal (den tidigare kristendomen), och då använda det i sin alldeles egen sed, ja då skall det "dissas" (diskuteras, disikeras, diskrediteras) av en del "invändare".
Vem kände den första livsalstrande smekningen?
Vem förnam den första livgivande andedräkten?
Vem hörde den första gudomliga viskningen?
Vem var med när is mötte hetta?
Vem kan säga vilken sed som är den riktiga?
Vem kan säga vilken slingrande väg som är den rätta?
Det enda vi kan vara säkra på är att det finns en gemensam start, en gemensam ursprunglig kärna till livet.
Så varför då inte till "det heliga"?
Visst är det konstigt att man, inför sig själv, och även för andra, sätter upp begränsningar när det gäller detta närmande till det heliga.
Jag uppskattar när du tänder dina facklor och fyrbåk, tack för att fortsätter ditt värv.
Vackert skrivet, och rätt såvitt jag kan se är hela ditt inlägg.
Vem kan inte skönja både sanningen och skönheten i detta, som någonstans påminner mig om RigVedans hymner när de är som bäst:
>>Vem kände den första livsalstrande smekningen?
Vem förnam den första livgivande andedräkten?
Vem hörde den första gudomliga viskningen?
Vem var med när is mötte hetta?
Vem kan säga vilken sed som är den riktiga?
Vem kan säga vilken slingrande väg som är den rätta?<<
Ja, det är synd att man i hednasfären inte mer allmänt kan finna den rätta, frodiga och levande balansen och dynamiken mellan de Många och En.
Månguderiet går till sin absurda spets när det förlorar ur sikte enheten, Allfader själv i gudaborgen, och ser Honom blott som en bland de många.
Enguderiet går i sin tur till sin absurda spets när det förlorar ur sikte mångfalden och underkastar sig det abstrakta, bildlösa och beröringsfria och ofta livlösa som det kallar Gud.
Gud är förvisso En, men Gud vore inte Gud om det inte fanns det personliga i denna Gud, och Guds egen tillvändning mot sig själv, - vilket förutsätter mångfald.
Gud är En, men i denna Enhet finns det enhet av Flera, som vänder sig mot varandra, bejakar varandra och befrämjar varandra. Just därför hade Gudarna i Asgard var och en sitt altare att vända sig i aktning, bejakande och befrämjande mot varandra och den enhet som de ägde med varandra. (Se Loketrätan).
Skulle den Ende Gud äga en spegel att se sig i (och det gör Gud förvisso), så måste Gud äga Viljan, och Spegeln vara en Levande Varelse och äga den Guds Vishet och Kärlek som den återspeglar, och därför måste det också finnas en Livs Levande Relation, ett Samband, Samfärdsel i enheten.
Gud är en Levande gud. Därför finns det nödvändigtvis en dynamisk relation mellan de Två, den som skådar och den som skådas. Redan detta ger oss mångfald, ger oss faktiskt Tre. Här gäller detta:
2 =(1+1=1) = (1+1=3)
Hög, Jämnhög och Tredje. Oden, Vile och Ve. Oden, Höner och Löder. Brahma, Vishnu, Shiva. Visheten, Lagen, det Goda Sinnet. - Vill man se i dessa tre en Trehet utan immanent och levande Enhet, hamnar man ytterst i månguderiets sorgliga öde att framskapa i sinnet en andligen impotent hierarki av Gudamakter.
Ser man däremot i det inre sinnet och finner i hjärtat Enheten av de Tre, så ser man de Trenne Gudarna som En frodighetens, lagens och kärlekens makt, - de Tre som kommo till Huset och där funno Ask och Embla utan livsmål, utan öde.
Ha det bra i år och frid, och met stort tack för dina ord!