Tillbaka till huvudsidan  

Review: Omega caliber 8500 - Made in Heaven av Undersköterskan

December 3 2011 at 3:35 PM
Tony Axelzon  (Login geraldgenta)
Owner

 
Mina herrar (och enstaka damer), det har väl varit svårt att undvika min eufori på forumet den senaste veckan efter inköpet av mitt livs första, men säkerligen inte sista, sprillans nya 8500-försedda Omega. Valet föll efter visst velande på Aqua Terra-kollektionen, och då full-size (41,5mm med refnr 231.10.42.21.02.001)-versionen med grå urtavla, vackert ackompanjerad av visare och index i solitt 18 karats vitt guld. Men hur bra är då egentligen det nya urverket ? Är klockans tickande inre liv, som tagit sju år i anspråk att konstruera och som kostat enorma summor i utvecklingskostnader, lika förträffligt som Omega gärna vill göra gällande ? Och hur är klockan som helhet, är det den perfekta kombinationen av dykarurets stryktålighet och kostymurets elegans ? Häng med, så tar vi reda på det.

Omega4-1.jpg

”Lets start with a single, simple truth: Omega’s co-axial calibers are the best series produced mechanical watch movements in the world”. Med detta, smått pretentiösa påstående inleder Omega sin marknadsföring och med ett listpris om knappa 40.000 kronor följer ju vissa förväntningar hos oss alla. För att förstå storheten med Omega caliber 8500 (och varför jag gladeligen skiljdes från två sjuksköterskelöner för få lägga vantarna på ett exemplar) och betydelsen av att det nu, för första gången på över 30 år, åter tillverkas manufakturkalibrar med den grekiska bokstaven för perfektion inristat på verkets bryggor, är dock en tillbakablick närmast nödvändig. Låt oss därför först vrida tillbaka våra klockor till en tid som vi Omega-fans nog helst vill glömma…

När ”kvartskrisen” under andra halvan av 70-talet och första halvan av 80-talet slog till mot den schweiziska klockindustrin hade Omega tillverkat manufakturkalibrar i över hundra år (till skillnad från exempelvis Rolex som inte blev en manufaktur i någon större utsträckning förrän i slutet av 50-talet i och med lanseringen av 15xx kalibrarna). Krisen var ett resultat av att konsumenterna valde de då banbrytande och överlägset precisa batteridrivna klockorna också när det gällde dyrare köp. Omega, som då var en stolt och anrik manufaktur, förvandlades fundamentalt under 80-talet, och då knappast i någon positiv bemärkelse. Manufakturkalibrarna, d.v.s. de av och för Omega unikt producerade urverken, försvann och in kom istället de massproducerade, visserligen mycket dugliga men långt ifrån unika ETA-verken tillsammans med urverkshållarringar i plast och annat som inte hör hemma i en Omega-klocka. Företagsledningen försökte i desperation höja lönsamheten med nya modeller, den ena mer misslyckad än den andra, och varumärket förlorade både fotfästet och sin själ. Det var på intet sätt någon ovanlig utveckling vid den här tiden, när Omega gick ner på knä föll exempelvis Breitling ner i avgrunden och var, när det köptes av Ernest Schneider år 1979, i princip konkursfärdigt. Mängder av tillverkare av mekaniska armbandsur lades ner för gott medan andra köptes upp, vilket på sätt och vis också kunde innebära dödsstöten då de ofta införlivades och assimilerades av uppköparen till något helt annat. Självaste Rolex vacklade och såg sig tvingat att utveckla en egen kvartskaliber (som senare mynnade ut i Oysterquartz-serien) och kvartskrisen gick egentligen bara de riktigt exklusiva high-end tillverkarna som Patek Phillipe och några få andra närmast omärkt förbi.

Så kom den då, den mekaniska renässansen. I mitten och slutet av 80-talet började konsumenterna åter att uppskatta att det faktiskt fortfarande tillverkades mekaniska klockor, som en skön kontrast till de batteridrivna slit-och-släng produkterna som tagit deras plats. Att ha en välbyggd mekanisk klocka, med ett tickande inre liv som bäraren kan såväl beundra som interagera med, började åter bli eftertraktat och med detta följde en successivt stigande efterfrågan och produktion av klockor byggda för att hålla, i generation efter generation. När Stephen Urquhart år 1997, efter att på ett föredömligt vis axlat manteln hos Audemars Piguet i ett tjugotal år, tog över Omega kom han dock till en tillverkare som gav ett minst sagt vilset intryck. Omega hade visserligen överlevt kvartskrisen, och detta tack vare att det köpts upp av det som sedermera blev Swatch-gruppen, men den anrika manufakturen hade också någonstans på vägen förlorat sig självt och knappt tilllverkat något alls i egen regi under de föregående tjugo åren.

Omega5-1.jpg

Omega förlorade förvisso sin självständighet då SSIH, den sedan 30-talet framgångsrika samarbetsstrukturen mellan Omega och Tissot, köptes upp och slogs samman med ASUAG men utan detta hade Omega knappast överlevt 80-talet. Sammanslutningen mynnade så småningom, efter flera andra förvärv, ut i det som sedan år 1998 kallas för the Swatch Group under ledning av den excentriske Nicholas Hayek. Gruppen har med tiden blivit den på egen hand största maktfaktorn i schweizisk klockindustri, representerat i allt från low-end (ex. Tissot), middle-end (ex. Longines) till high-end (ex. Omega). Exklusiva rariteter som Breguet ingår, liksom urverkstillverkare som ETA, Valjoux och Lemania (som numera flutit samman till en enhet).

Gruppen har vårdat Omega med omsorg och tillvaratagit dess själ, och inte minst ställt enorma finansiella resurser till dess förfogande som Omega aldrig annars skulle ha kommit att åtnjuta. Detta, i kombination med en president som vågade fatta några riktigt djärva beslut kort efter sitt tillträdande, började snabbt bära frukt i slutet av 90-talet. Att satsa enorma summor i utvecklingsarbete på George Daniels co-axial teknik var djärvt, att sedan sätta det i serieproduktion var än djärvare. Stephen Urquhart hade emellertid målet helt klart för sig när han anlände till Bienne år 1997; Omega skulle återbördas till fornstora dagars status som ett high-end varumärke med egna manufakturkalibrar.

När Omega år 1999 lanserade co-axial tekniken i en limiterad utgåva i ädelmetall av De Ville-kollektionen var det inte första gången som denna revolutionerande teknik prövats. Klockor med den här tekniken hade gått att köpa för pengar tidigare, men då i enstaka exemplar och till priser som betingat sex-siffriga belopp för köparen. Omega satsade allt på ett kort med Omega caliber 2500A, världens första serieproducerade co-axial verk, när man implementerade tekniken i en redan befintlig kaliber, den förträffliga Omega caliber 1120 (som i sin tur är en omarbetad ETA 2892-A2 där fokus legat på att förbättra uppdragningen genom en modifierad, för Omega unik uppdragningsmekanism). I korthet handlar co-axial tekniken om att minska den oundvikliga friktionen i impulsöverföringen mellan ankare och ankarhjul genom att reducera kontaktytan, den därigenom reducerade friktionen ger ett minskat behov av smörjning. I kombination med en balans som andas fritt, utan index, och som regleras via två på vardera sida sittande skruvar på balanshjulet uppnås en utsökt stabil gångprecision över tid. Omega caliber 2500 skilde sig därmed från caliber 1120 inte enbart vad gällde co-axial tekniken utan även genom att balansen var free-sprung och saknade index, något många kunder, i synnerhet de som med viss skepsis betraktade co-axial tekniken något orättvist som ett marknadsföringsjippo, ändå på egen hand ansåg vara värt merpriset.

De initiala förhoppningarna om att på detta sätt kunna utöka serviceintervallerna har dock kommit på kant, främst beroende på att urverket i övrigt behöver underhåll på samma sätt som tidigare. Rent tekniskt är det dock en enastående bedrift, av många urmakare betraktat som den största innovationen som presenterats sedan Abraham-Louis Breguets dagar. Kalibern var emellertid inte helt utan problem då det plågades av dålig tillförlitlighet med oförutsägbara stopp och reviderades i all hast i och med lanseringen av caliber 2500B kort därefter. Det var först i och med B-serien, då urverket hamnade i vanliga kollektioner och inte i strikt limiterade sådana, som urverket fick bekänna färg och blev var mans egendom. År 2005 reviderade Omega verket ännu en gång, genom att sänka balanshjulets arbetstakt från den konventionella takten om 28.800 halvsvängar per timme till den helt unika takten om 25.200 i och med lanseringen av caliber 2500C. Omega har aldrig presenterat vad som föranledde sänkningen, annat än att den lägre takten anses vara optimal för tekniken.

Omega1-1.jpg

Redan år 2000, när caliber 2500 fortfarande var alldeles färsk, gav Stephen Urquhart, med den resursstarka Gruppen bakom sig, go-head för Projekt 8500. Caliber 2500 var ju i sig en utsökt kaliber, men den hade två tillkortakommanden redan från start som gjorde den omöjlig i de framtidsplaner som Urquhart skissat upp i sin strategi- och ledningsgrupp. Dels var den inte, hur mycket Omega än modifierade den, någon manufakturkaliber då den i grunden byggde på ETA 2892-A2 (en i sig högt aktad kaliber som är såväl robust som tillförlitlig och som även fungerar utmärkt som bas för olika typer av moduler; gruppen använder den i omodifierad form i sina andra varumärken och säljer den även till utomstående aktörer) och dels var den inte optimal för co-axial tekniken som hade ett begränsat utrymme till sitt förfogande. Uppgiften var därför enkel; Projekt 8500 skulle utmynna i ett urverk som byggdes runt co-axial lösningen, som hittills alltid implementerats i redan existerande kalibrar, och den skulle vara tekniskt banbrytande även på andra områden. Kalibern skulle även kunna tjänstgöra som en framtida baskaliber, på vilken moduler och andra komplikationer skulle kunna appliceras. Kort sagt, syftet med Projekt 8500 var att skapa en manufakturkaliber av en sådan teknisk standard att konkurrenterna hamnade på efterkälken. Omega skulle inte längre vara en del av den tekniska utvecklingen; Omega skulle leda den.

Det tog sju år att slutföra arbetet och det var en mäkta stolt Stephen Urquhart som den 24 januari år 2007 presenterade urverket, och vad passade väl bättre än att åter använda sig av De Ville-kollektionen; Omega De Ville Hour Vision försågs med boettsidor i safirglas för att göra insynen i det tekniska vidundret så hög som möjligt. Urverket var försett med sådant tekniskt godis som man hittills bara kunnat drömma om hos en klocka i serieproduktion för runt 50.000 kronor, som instegsmodellen i stål med läderrem betingade vid presentationen. Tidningen Watch Time fick testa ett av de första exemplaren, och Alexander Linz konstaterade i sin utsökta review att en genomsnittlig avvikelse i balansens amplitud på upp till 10% är att räkna med hos de finaste av urverk, i Omegas fall landade det genomsnittliga värdet på fullständigt häpnadsväckande 5,4%. Balansen andas förstås fritt, precis som i caliber 2500, och det svarta balanshjulet, som tillverkats i en patenterad berylliumfri legering som bara används av Omega och Breguet, pryds av fyra mot varandra sittande viktskruvar i 18 karats vitt guld för finjustering av gången. Den vackra balansbryggan borgar för god gångkultur och minskar balansens känslighet för stötar, inte minst i kombination med det nyutvecklade Nivachock-stötskyddet. Rotorns axel står i förbindelse med zirkoniumstenar, vilket leder till en helt ljud- och vibrationsfri rörelse över verket och dess kraft förmedlas i båda riktningarna via en serie nedväxlande kugghjul till två i serie förbundna fjäderhus som belagts med ett lager DLC (diamond-like carbon) för minimal kraftförlust och maximal slitstyrka, ett exempel på Omegas strävan att göra livslängden på verkets olika komponenter så lång som möjligt. Att byta fjäderhus, som i tämligen stor utsträckning hör till vanligheterna vid en service av urverk, ska inte behöva förekomma i detta fall, tanken är att fjäderhuset ska vara i skick som nytt också efter tio års kontinuerlig drift. Kraftreserven ligger på 60 timmar, Omega hade kunnat få ut mer ur de bägge fjädrarna men valde att istället fokusera på en solid, stabil kraftåtergivning vilket också leder till en perfekt gångkultur med minimal avvikelse i amplitud också efter knappa 60 timmars gång. Resultatet är, summa summarum, en tekniskt fulländad kaliber med 202 komponenter som arbetar tillsammans i perfekt harmoni, några av dem med toleranser mätta i mikron. Det är en kaliber som fullt ut drar nytta av co-axial tekniken och för första gången kan Omega också utlova förlängda serviceintervaller då kalibern i sin helhet är byggd med detta i åtanke, något särskilt tidsintervall är inte preciserat men det talas om 7-10 år vid normal användning med packningsbyte någon/några gånger däremellan.

Omega2-1.jpg

Hur står den sig då mot konkurrenterna ? Den huvudsakliga motståndaren är förstås Rolex mycket dugliga Caliber 3135 som introducerades år 1988 och som successivt förfinats sedan dess. Detta verk utgör tyngdpunkten i företagets urverksproduktion och har genom åren visat sig vara såväl tillförlitligt som precist och robust. Just detta är svagheten i det tekniskt mer raffinerade och intressanta 8500-verket; det har ännu inte fått bekänna färg under en längre tidsperiod. Det finns dock inget som talar för att verket skulle dras med några barnsjukdomar (såsom Caliber 2500A, för att inte tala om de svåra problemen med Caliber 33xx-serien under de första åren i produktion) och såväl urmakare som konsumenter har, om man skummar igenom världens engelskspråkiga klockforum, endast goda erfarenheter av urverket.

En annan fråga är varför inte co-axial tekniken nu, när Gruppens patenträttigheter inom kort är upphävda, adapterats av andra tillverkare ? Svaret på den frågan bygger på tre faktorer; för det första kräver co-axial tekniken en avgjort större omsorg och precision i sammansättningen då de toleranser urverket arbetar med är ofattbart små. Om en annan tillverkare vill använda denna typ av impulsöverföring krävs alltså mycket stora summor i utvecklingskostnader. För det andra är tekniken nu globalt förknippad med Omega, och om en annan tillverkare vill hoppa på tåget får man finna sig i att bli betraktad såsom vandrandes i någon annans fotspår. Och för det tredje börjar de tekniska fördelarna med co-axial systemet snabbt reduceras i takt med att nya material börjat användas i kraftöverföringen mellan balans och fjäderhus; främst silikon som är ett enastående material då det är anti-magnetiskt, mycket hållbart och framförallt helt utan behov av smörjning. Omega prövar försiktigt denna nya teknik, och de senaste exemplaren av Caliber 8500 är försedda med inskriptionen Si-14 på balanshjulet vilket indikerar att balansspiralen är tillverkad av just silikon. Det torde dock inte vara någon risk att Omega överger co-axial tekniken ens då fördelarna med den förfinade impulsöverföringen blivit marginaliserade i takt med lanseringen av nya material som inte är behov av någon smörjning; att framställa dessa små mästerverk är en teknisk bedrift som ingen annan klarar av att prestera i serieproduktion, något som också framtida konsumenter säkerligen kommer att uppskatta.

När vi nu går in i december år 2011 så har Caliber 8500 varit i produktion i snart fem år, och det märks tydligt att Omega fullt ut litar på sitt tekniska lilla vidunder; som baskaliber har det helt enligt plan redan resulterat i 86xx-serien och det nyligen presenterade kronografverket i 93xx-serien. Kollektion efter kollektion får nu ta del av dess tekniska kraft; Aqua Terra lanserades ju år 2009 och senast ut är nya Planet Ocean, där boettlocket i safirglas väckt stor uppståndelse med ömsom ros, ömsom ris (ett traditionellt dykarur har ju ett boettlock i solitt stål, utan möjlighet till insyn) men det är ju lätt att förstå att Omega vill att verkets estetiska attribut också ska komma Planet Ocean-ägarna till del och själv ser jag inget fel i ett dykarur med glasbaksida så länge den utlovade vattenresistensen, i detta fall 600m, kan garanteras. Caliber 8500, och de syskonkalibrar som bygger på det, kommer nu inom kort att ersätta Caliber 2500 rakt av i alla klockor från Omega, precis som 2500-verket ersatte 1120-verket för några år sedan. Endast någon enstaka modell, som Speedmaster Professional, den enda klocka som hittills burits på månen, lämnas orörd (Speedyn för förstås behålla sitt handuppdragna Lemania-verk).

Eder undersköterska köper ju sina klockor med fokus på urverket (endast en gång har jag kapitulerat för yttre skönhet och negligerat avsaknaden av en inre sådan, detta då jag föll pladask för en bild på Breitling Colt GMT i Chronolog 2007 – klockan, med ett välbyggt men ack så trist ETA 2893-2, införskaffades kort därefter och får lite wrist-time då och då, om än avgjort mindre nu när Aqua Terran blivit min närmast förtrogna på handleden) så efter denna djupdykning i Aqua Terra-modellens inre liv är det så dags att övergå till bedömningen av klockan i övrigt.

Omega6.jpg

Hur många är vi inte som svurit över Omegas traditionella Seamaster-länk i stål med stift och friktionsrör. De kräver en viss omsorg vid justeringen och inget jag själv prövat på min 2531.80.00 från år 2006, så det är därför med stor glädje jag kan konstatera att Omegas nya länk, som är skruvad, inte bara ger ett än mer påkostat och solitt intryck, som vore den skuren ur ett solitt stycke stål, utan även är betydligt enklare att justera. En fingerfärdig sjuksköterska klarar det som tidigare bäst överlämnades åt urmakaren.

Den klassiska och vid det här laget välkända Seamaster-boetten erbjuds i två olika storlekar, 38,5 respektive 41,5mm, och erbjuds i solitt 316L rostfritt stål alternativt 18 karats guld, och är ömsom mattborstad, ömsom högglanspolerad. Kronan, liksom boettlocket, är inskruvad och den förstnämnda skiljer sig från den första generationen Aqua Terra genom att den i större utsträckning skyddas av boetten. Vattentätheten är, precis som tidigare, 150 meter och klockan kan därmed följa med både i duschen och i simbassängen. Safirglaset, som antireflexbehandlats på båda sidor, är lätt välvt och höjer sig över en fantastiskt vackert genomarbetad urtavla. Visarna är, också på stålmodellen, tillverkade i solitt 18 karats vitt guld vilket också gäller för de applicerade indexen vid varje timmarkering, runt datumfönstret och den grekiska bokstaven samt Omega-texten. Och vilken makalös ”attention to detail” ! Tittar man riktigt noga på visarna syns en centralt, skickligt utförd slipning med högglanspolerade sidor vilket resulterar i en mycket vacker ljusbrytning ur olika synvinklar. Timvisaren har fått en sparsam sträng med Super Luminova, medan minut- och sekundvisaren har en större ansamling distalt (vilket kräver viss tillvänjning i mörker då sekundvisaren vid en hastig betraktelse kan misstas för minutvisaren). Även indexen har en sparsam mängd applicerad Super Luminova perifert ut mot glasringen. Urtavlan särpräglas också av de vackra ränderna, ”teak” som Omega kallar det, som ska anspela på de vackert lackerade trädäcken på påkostade träbåtar. Det här är klass, men samtidigt föredömligt diskret ! Mina vänner, som känner till min passion för klockor, märker förstås en förändring men så sent som idag, när jag i all hast lade studierna åt sidan för ett arbetspass på min vårdcentral, kunde jag njuta av hur klockan fullständigt nonchalerades av allt mina kollegor och patienter till vår bedårande sjuksköterskestudent. Klockan gör inget väsen av sig, och det är nog först vid en mer ingående granskning som en icke klockintresserad person möjligen kan ana att den betingar ett aningen högre värde än vad som vanligtvis är fallet rörande klockor hos gemene man.

Omega3-1.jpg

Jag kan, summa summarum, inte göra annat än att uttrycka min aktning och respekt för det arbete Omega lagt ner på att utveckla den här klockan, och dess fullkomligt bedårande inre väsen. Stållänkar har aldrig tilltalat mig, så den här skapelsen kommer likt de andra att bäras på läderrem eller nylon. De NATO-remmar som alltid passat så bra till mina dykarur tycktes svårförenliga med den här mer dress-inriktade Seamastern, så hur jag än försökte i alla möjliga kombinationer blev jag aldrig riktigt nöjd förrän Perlon-bandet, som pryder klockan på bilderna, åkte på. Jag vill här särskilt tacka Henrik och Per på forumet som helt kostnadsfritt skickade upp varsitt Perlon-band till mig – fantastiskt generöst, det är TTT när det är som bäst !

Vänligen
Forumets undersköterska

Omega7.jpg

Badges-2.jpg

Tony Axelzon
www.timetotalk.se
www.watchlinks.net

 
 Respond to this message   
Find more forums on Network54Create your own forum at Network54
 Copyright © 1999-2017 Network54. All rights reserved.   Terms of Use   Privacy Statement