Om Ljus och Mörker, Gott och Ont;

ett antitetiskt sedligt perspektiv på monistisk grund

I asatrosvängen är man överlag avgjort emot all "dualism". Dualismen är ett skällsord; monismen ett honnörsord.  Världen är en, ,menar man, av ett ursprung, en rot, en enda karaktär. Dualismen är ett människovidrigt kristet påfund.

Det ligger en del i detta, men i huvudsak är perspektivet förfelat. Förvisso är världen i grund och botten en, men dualismen är ingen människas påfund, utan en autentiskt och genom tiderna universellt upplevd verklighet. 

Förekomsten av Gott och Ont i världen markeras i varje religion; detta må så göras på olika sätt i de olika religionernas formspråk, -  men Gott och Ont och - i en eller annan skepnad - själva Valet mellan Gott och Ont finns universellt närvarande i religionernas värld.  

Den andliga orientering som i sitt formspråk inte beaktar Gott och Ont, Ljus och Mörker, Högt och Lågt, Rent och Orent och motsvarande på Livets fält (Idavallen), och som ej erkänner kravet eller den  existentiella nöden  att i sedelärans tecken Välja mellan Gott och Ont, är möjligen en aldrig så finurlig filosofisk spekulation kring livet och världen, kanske en pseudoreligion, men alls icke någon religion på riktigt. Skulle detta allt gälla om Sed, Tro och Väg, så är just den andliga orientering ett Icke-Alternativ.

I Fornseden har vi Tursar och Gudar, 

och de båda i Människans härstammningsarv!

Bilden är  lånad från Peder Madsens Valhall-serie, bok nr. 12, Elddopet, utg. Bonnier/Carlsen, 2000.

Gott och Ont är sannerligen en Livslevande Verklighet, men det rör sig inte om en s.k. "objektiv" av människan oberoende verklighet som man kan undersöka med t.ex. mikroskopets hjälp, väga och mäta med våg och tumstock, eller utforska i den yttre rymden genom teleskopet, utan om det sedliga livets och det sedliga sinnets verklighet. 

En sådan (ofta betecknad som "subjektiv") verklighet är inte mindre verklig, viktig eller sann än den s.k.  oberoende yttre verkligheten. Tvärtom är det den mest omedelbara och mest relevanta verkligheten, som också, i och med att den är inter-subjektiv, gällande människan i alla tider, vinner en status av ett slags "objektivitet".  Gott och Ont, Ljus och Mörker, Andligen Sant och Lögnaktigt, etc. må vara omöjligt att vetenskapligt konstatera i alltet, men det hör inte desto mindre till människans existentiella perspektiv och situation, ingår således i hennes EGENTLIGA EXISTENS, är som sådan en Sanning av ÖVERORDNAT VÄRDE. 

Det spelar över huvudtaget ingen större roll om den yttre verkligheten, universum, kosmos eller så alltet, stipuleras och antas som enhetlig (monism) eller sammansatt av konträra krafter (dualism), eller så mångfaldigt sammansatt (pluralism), så länge man dock observerar den verkliga dualismen på det andliga planet, den dualism som träder fram och kommer till tals, dels ontologiskt, i det viktiga och livsnära valet mellan att bejaka eller försaka det Heliga, det Gudomliga i och bakom sitt liv, och dels sedligt, i varje faktiskt val mellan det onda och det goda, det etiskt rätta eller felaktiga.  

Om perspektivet på den yttre verkligheten eller själva alltet är "monistiskt", så frammejslas det andliga och sedliga valet såsom ett antitetiskt perspektiv på monismens grund. Är så perspektivet på det yttre och alltet snarare "dualistiskt", så innebär detta dualistiska perspektiv på kosmos i praktiken blott en symbolisk/mytisk förstärkning av det sedliga antitetiska perspektivet; alltså inget att ilsket dra i varandras skägg för, åtminstone om man avhåller sig från bokstavstron.

Detta är så det viktiga för oss att betänka inom Sed, Tro och Väg: Den andliga orientering eller (förmenta) religion som inom sig själv och i sitt framträdande väljer att förneka, förtrycka eller bara ignorera det religiösa och det sedliga livets kärna kan bara "hälsa hem" på religionernas arena, - den kan aldrig frodas i längden, aldrig finna någon djupare relevans i människans inre liv, utan har blott att (med skam) försvinna (med den osynliga svansen mellan bena).

I kristendomen har vi Gud och Djävulen 

och så Människan som har valt bort, respektive har valt Gud!

Den livslevande och verkliga distinktionen mellan Ont och Gott är en universell sanning, förefinns överallt i Människans sedliga liv . Därmed inte sagt att själva innehållet i det Goda och det Onda är vare sig en gång för alla fastställt eller alltid detsamma. 

Många etablerade religioner har enbart en utpräglad beteendefromhet att erbjuda sina anhängare, något som på intet sätt hör hemma i Sed, Tro och Väg, om vi nu med detta avser den moderna andliga orientering som titulerar sig som Forn Sed, Asatro, och liknande. Samma gäller även andra seriösa rekonstruktionsförsök eller uppdateringar av ett äldre andligt arv, t.ex. ny-zoroastrismen. 

Det enda som kan gälla för sådana rörelser (liksom för den sant moderna människan överhuvudtaget) är att hela sedligheten bottnar i Individuell Etik; att den enskilde själv som står inför valet mellan Gott och Ont, väljer det som han eller hon vet med sig att är Gott och Rätt, och avstår från det som han eller hon vet vara Ont och Fel. Först när denna grund är given kan man utifrån den ägna sig åt moralanalyser och sedelärande diskussioner, för att att närmare fresta att bestämma vad som mer allmänt kan (undantagen åsido) anses vara Gott respektive Ont. Denna individuella etik, och den INRE SEDELAG som den implicerar och förutsätter, är kvintessensen i vad som i vår tid kan framhävas som "Helig Lag". Det vill säga: DEN HELIGA Lagen om att vi har att välja mellan Gott och Ont och verkligen vanda vårt val. 

Man kan inte och helt enkelt vill inte i modern mer individuerad och etiskt mogen tid bry sig om sådana bann såsom att man inte får skvätta med urinstrålen för långt från dess ursprung, inte pissa i stillastående vatten, inte äta svin, eller nöt, eller häst, eller vad det månde vara, inte rulla med tummarna på en torsdag, inte kyssas på offentlig plats, - eller så sådana bud såsom att man måste använda fem eller så sju småstenar för att torka sig efter tarmlösningen, måste be ett visst antal böner per dag, måste bära viss klädsel, måste kyssa och avguda sin äkta mans fötter, måste döda de otrogna.... Sådana bud och bann, antagna såsom en helig sanning, är inte  för en modern etiskt mogen människa görligt att beakta som "Helig Lag". Tvärtom ligger det närmast till hands att se på sådant något som antingen urbota okunnighet och vidskepelse, andlöshet, eller rentav såsom avgudadyrkan av svåra mått.

Likaså torde den sedlighet för alltid vara borta och förlegad, som ställer Anden och Världen mot varandra såsom absoluta motsatser och ser det Goda och Frälsningen som bestående i att försaka varje uns av sinnlighet. För den andligt sinnade, individuerade och etiskt mogna människan förefaller snarare sinnlighetens håvor som de Heligas gåvor, som vi människor har att helga de Heliga Givarna och återgälda med tacksamt hjärta och livsglädje, och (däri) med Sedligt Ansvar värna om, dela med andra, och avnjuta. 

I buddhismen är det Gudarna och de Ädlare Demonerna

som tuktar och håller i styr de lägre och uslare!

Seden, Tron och Vägen har mycket att lära av andra och mer utvecklade och bevandrade religioner. Men den har att göra detta endast i en modern och mot Fornseden passande tappning, för Sed, Tro och Väg har  framförallt att lära av den egna troserfarenheten i vardagen och inom de mindre blotsamfundens praxis. (För vilket det i sin tur tarvas en organisationsform som systematiskt befrämjar olika inriktningars och andliga smakers framodlande och samverkan. Se närmare tankegångar och förslag i "Samfundsfördraget" alias "Nätverksfördraget")

Asatron har också och i detta att lära sig av den egna innevarande tiden och dess landvinningar på tankens område, och således av dess främsta läromästare, filosofiska såväl som religiösa. Hit hör inte minst den moderna existentialistiska inriktningen både inom teologi och filosofi. Att göra sig i någon mån bekant också med den nyare filosofiens förnämsta och skickligaste moraltänkare är inte heller ur vägen.  

Man behöver inte alls vara så värst beläst inom området filosofi för att kunna tillägna sig vissa elementära perspektiv och insikter därifrån. Jag avslutar därför denne epistel med ett citat från Kant om vad som är att betrakta som just "Gott" till skillnad från "Ont" eller ingetdera. Denna Kants utsaga tål att begrundas och att anamma i sitt tänkande och moralsyn:

Var är Du Människa? VEM är Du som ser i och utur Spegeln? Tursars eller Gudars allierade? © Kon Unge

 "Det går inte att tänka sig någonting i hela världen, eller ens utanför den, som utan inskränkning skulle kunna anses vara gott förutom en GOD vilja. Förstånd, kvickhet och omdömesförmåga och allt vad andens TALANGER i övrigt må kallas är, liksom mod, beslutsamhet och ihärdighet i föresatser såsom TEMPERAMENTETS egenskaper, utan tvivel goda och önskvärda i många hänseenden, men de kan också bli ytterst onda och skadliga när den vilja, som skall göra bruk av dessa naturliga gåvor och vars säregna beskaffenhet därför kallas KARAKTÄR, är ond.

Likadant förhåller det sig med LYCKANS GÅVOR. Makt, rikedom, ära, till och med hälsa och allmänt välbefinnande och belåtenhet med ens tillstånd inger under namnet LYCKSALIGHET mod och därmed ofta också övermod, om inte en god vilja finns till städes som tjänar som ett korrektiv till hela principen för handlandet och gör den allmän och ändamålsenlig. För att inte tala om att en förnuftig, opartisk betraktare aldrig kan finna välbehag i anblicken av obruten välgång om den gäller en varelse som inte pryds av ren och god vilja, och att den goda viljan således tycks utgöra ett oeftergivligt villkor för till och med värdigheten att vara lycklig.

Vissa egenskaper kan till och med befrämja denna goda vilja och i hög grad underlätta dess verkande, men har oaktat detta inget inre obetingat värde utan förutsätter alltid en god vilja som inskränker den HÖGAKTNING man i övrigt med rätta hyser för dem och inte tillåter en att hålla dem för goda rätt och slätt. Måttlighet i affekter och lidelser, självbehärskning och nykter eftertanke är inte bara goda i många hänsseenden utan synes rent av utgöra en del av en persons INRE värde, men de kan inte på långt när förklaras vara utan inskränkning goda (hur obetingat de gamle än prisade dem). Ty utan en god viljas grundsatser kan de själva bli ytterst onda, och en bovs kallblodighet gör honom inte bara långt farligare, utan i våra ögon omedelbart mer avskyvärd än han skulle anses vara utan denna egenskap.

Den goda viljan är inte god genom det som den får till stånd eller uträttar, inte genom sin duglighet att uppnå ett uppställt mål, utan endast genom viljandet, dvs. i sig, och bör betraktad för sig skattas ojämförligt högre än allt som genom den någonsin åstadkommits till förmån för någon böjelse eller, om man så vill, för summan av alla böjelser." Kant.

/Kon Unge

För en respons på denna epistel. klicka här

Hell Visheten! Hell Lagen! Hell det Goda, det Härliga Sinnelaget! 

Hell Brunnarna Tre som under Asken allt ståndar! 

Hell varje den själ som äskar för Mjödet och väljer Det!

   060624