Hör mina Grannar i Sed och Tro

Tack Holme! Tack Falken!

+ + +

Av förekommen anledning kastar jag ner i etern dessa enkla tankar och bilder. Den anledning som jag har i sinnet framgår av följande länkar från SAs-debatt och Sedniskt Forum. Var vänliga, kolla upp dem först:

Från SAS debatt:

http://www.network54.com/Forum/105750/message/1157284533/Den+goda+symbolen%2C+seden+och+saken

från Sedniskt Forum:

http://www.network54.com/Forum/283706/message/1157658296/%26quot%3BHakkors%26quot%3B+i+Indien.

+ +

+ + +

Några rader kring Svastikan och

. . .

Indialandets Havamal / Bhagavad Gita

+ + +

Inte bara indier, utan också många västerlänningar, inklusive nordbor, har från sina yngre år fått en viss och ingalunda bara negativ relation till Svastikan, det i väst så kallade Hakkorset. - Här nedan ett exempel:

Omslaget till den första utgåvan av Bhagavad Gita på isländska, år MCMXXIV

+ + + +

Här får ni åse omslaget till mitt första exemplar av Bhagavad Gita, utgivet år MCMXXIV i Reykjavik. Jag var inte född då, förvisso, när denna skrift gavs ut för den första gången på isländska. Däremot anlände just det året från Heliga Friggas Fensaler det moderssköte som långt senare skulle bli mitt och mina syskons bärare och födare. Min mor föddes då.

Här, på omslaget till denna Bhagavad Gita, mitt första men inte mitt sista ex, figurerar svastikan/hakkorset helt utan varje tillstimmelse till skam. Vid den tiden som boken trycktes hade ingen ännu uppfunnit och ännu mindre verkställt skammen, och svastikan var då på Island känd under namnet "Tors (runiska) hammare". Men även om den Goda Symbolen så besudlats sedan dess (alltså inför och under det andra världskriget), - så såg jag den ingalunda i dess (yttre) skam när jag någon gång i tjugo- tjugofemårsåldern fick denna bok i gåva från min älskade yngre bror och läste den.

Till saken hör säkert att Svastikan/Hakkorset fanns (och finns) också i logotypen för det skeppsbolag (Eimskipafélag Íslands), med vars fina farkoster (Hekla och Esja och Herðubreið) jag varje sommar reste till och från min sommarvistelsesort ute på landet, - nämligen hos släkten i Thorhadd den Gamles Stödvafjörd. Jag minns att jag grät, och jag minns att jag gladdes varenda sommar, på resan både till och från dessa orter, - Stödvafjördr och Reykjavík

Stödvafjördr, - Thorhadd den Gamles landnam, för 15 - 20 år sedan. Thorhadd var för Lagen och Freden!

+ + +

Dessa min barndoms emotionellt och existentiellt ytterst laddade resor från mina föräldrar och familj till (till en början alldeles obekanta) släktingar, tog ungefär två dagar och en natt i anspråk. Dessa årliga resor må tyckas kortvariga, alldeles övergående, men så icke i huvudet på ett barn. De riste hursomhelst djupt i de oskrivna sidorna av min purunga person och själ. Att resorna så gjordes under en vajande vit flagga med en blåfärgad svastika på, kunde inte annat än ge upphov till positiva associationer med symbolen, trots dess rätt nyliga besudling av människovidrarna nere i Tyskland och på annat håll, om vilka jag förvisso inte visste så mycket vid den tiden.

+ + +

Nazismen hade jag förståss inget till övers för - "Flower Power" och "Peace Man!" och "Peace in Vietnam" var snarast min grej, tillsammans med Don Juan och diverse tillbehör, samt Tao Te King och yogameditation, mm. mm. - när jag sedan som en ung framåtsträvande, omstörtande, idealistisk man fick boken om den Höges Sång / Bhagavad Gita med svastikan utanpå.

Svastikans besudlare såg jag då i min ungdomliga naivitet, som, inte bara besegrade, utan också såsom för alltid borta ur existensen. Svastikan själv, det såkallade Hakkorset, var för mig en alldeles okej och fin symbol och flagga för "Resan", inte bara över havet runt Island, utan ut på de Andliga Vatten som dryftas om i Bhagavad Gita och all annan Helig Litteratur, inklusive Vår Edda.

+ + +

Långt, långt senare, denna gång som en vuxen man med avkomma, har jag så bott och levt och verkat i Sydasien, sammanlagt ungefär 10 år, - och där sett svastikan/hakkorset överallt i goda och innerliga, ja rent religiösa sammanhang, - och detta bland människor som knappt ens hört talas om någon galenpanna och niding vid namn Hitler. För dem fanns det ingenting som skulle kunna hota svastikans självklarhet och helighet.

Att jag i dag, efter det liv som jag unnats, och efter de barn som jag också alstrat under svastikans gynnsamma närvaro, - inte skulle kunnat, och inte kunde reagera på svastikan i ett hysteriskt negativt sinnesmod, och i en brist på mod att stå för det som är sant och rätt vad svastikan angår, kan väl var och en fatta. Det ligger inte i min personliga bakgrund, och inte i min läggning, att göra så. Att jag skulle försaka svastikan på grund av nidingarnas (och även fegisarnas) framfart kunde knappt falla mig in. Istället figurerar den alltjämt i mitt personliga liv; den äras i mitt hem, omgärdas vördnad. Emedan en muslim kan hänga en inramad koranvers ovanför sina barns sängar, och emedan en kristen kan hänga upp krusifix eller en änglatavla på samma plats, så rider Svastikan, som vi kallar för "Solhästen", ovanför mina barns vila och drömmar.

Hell Er Asar!

Hell Er Asynjor! Hell Dig Himmel!

Hell dig Jord!

Mitt altare i familjens datorstuga/dataskrubben. Där Ganesha! Där Svastika! Där Gebo och Ing och Triisa!

Jag är inte ensam om detta att ha kvar min positiva relation till Svastika! Långtifrån! - Miljontals på miljontal människor har ett liknande jakande förhållande till svastikan, och vägrar - eller skulle vägra om de alls visste om det - låta besudlingen under en mycket begränsad tidsrymd av människans historia föra den Heliga Symbolen i graven. Symbolen har varit med oss från Människosläktets allra första början; den har framsprungit överallt på jorden, inklusive i hällristningarna på granitgrunden i vårt eget land. Den hör till vårt arv; den hör till vårt inneboende skapande i formernas värld.; den hör till vårt andliga liv, - själva negationen av det hitleriska äventyret av människovidrig framfart i vår existens. Ska då Djävulen tillägna sig Korset? Ska då Nazistentillägna sig Tors Hammare och Hakkorset? Skulle det vara rätt och väl och till allas, stora som små länders belåtenhet?

! ! !

Så, Holme och Falken, Bifrostfolket och andra grannar i Sed och Tro, - att slå vakt om Svastikan, och att inte sky den, och att inte gömma undan den och förkasta den, - det är som jag ser det något som också hedningarna i vårt land måste kunna tänka sig att göra eller töras göra, och försöka göra om det alls låter sig göras!

Heder till dem som vill det och törs det! Heder den som förstår!

Hell den som kan!

Njute gott, den som begripit!

Lycklig den som lyssnat och läst!

+ + +