Innan allt vart

Innan allt vart,

var Något som Intet EJ ville

samsas med

Grannar och Vänner i Tro och Sed! All Frid och All Lycka till Er!

Dyrkan av De Heliga görs på mångahanda vis: Alla tillsammans och Var och En av de Tre Gåvorna från Gudarna kan nyttjas i Dyrkan av den Helige Gud. Med Hjärta, Håg och Handling kan vi dyrka Det Helga och Höga, det Djupa. Med Hästkött, Tråg och Horn, Sköna Blommor och Vår Goda Vandel kan vi ära och dyrka Makterna. Med Känslor, Tanke och Ceremonier, samt med Sedlighet, vårt Val mellan Gott och Ont, kan vi dyrka Det som Mest är Värt. Att Måla, Dikta, Smida, Grunna, Skriva och Spekulera, kan vi göra i en akt av Tjänande av det Heliga och i Anda av Dyrkan av Det. Extas, Bön, Vädjan och Blotande, Kärleken, Könslivet, ja, hela det Vardagliga Livet kan förrättas i en Inre Andakt av Vördnad, Tillbedjan, Tacksägelse och Tillit till Ginnregin Gud.

Nedanstående text har mer än 3 år på nacken. Den är skriven i kärlek till det Heliga och i en förundran över Dess förborgade gåta. Texten håller på att genomgå viss förändring, f- örhoppningsvis till större skärpa och djup, - med hjälp av insikter uppenbarade i den germanska mysticismen, främst Jakob Böhmes alldeles obegripliga verk om Evige Guds "tillblivelse", och Dennes Inneboende Treenighet.

Vad som kommer utav det allt för sakta framskridande verket av vördnad och kärlek i redigeringens form, vet blott Makterna själva. Och vart än förloppet nu har hunnit lämnar jag utanför denna text, som alltså i så gott som oberört skick återges här. Däremot vill jag i samma anda "måla" lite med illustrationer.

+ + + + + + + + + + + +

A & Ö - d.ä. 1 + 1 = 1 = 3

Innan allt var till ….

I början var ingenting alls, blott avgrunden öde och tom. Ej-Varon, ett bottenlöst djup, var det enda som var.

Enväldiga härskade kölden och mörkret och tystnaden då i detta som inte var, innan världen blev till.

Jag fanns ej, du fanns ej, ingen far, ingen mor, ingen alls fanns i början, innan världen blev till.

Men i himmelriket det högsta, bortom måhända även Vidblain, befann sig Gud Allfader den Allsmäktige som alltid är; i sina härliga slott och salar, och i sina undersköna lunder och dalar, befann Han sig uti evighet.

Här höll Allfader Gud för alltid hov med sig själv. Med sina tankar och känslor i strålande kroppar av ljus höll han hus.

Här fanns också du, och jag, och vår far och vår mor. Här fanns vi alla hos denna Evige Gud. Såsom barn och såsom vuxna, såsom unga och gamla, och vid 15 år, fanns vi hos Honom, - och så nycklarna, förstås, till allt det som senare blev eller någonsin kunde bli utefter Allfaders plan.

Och Gud Allfaders ande svävade i salarna och över hela Hans rike i välbehag, och Gud Allsmäktiges ande var inuti allt som där var.

Också i det som inte var fanns Gud den Allvises ande, för ingenting vare sig var eller inte var utan Hans omätliga visdom, eller utan Hans heliga vilja och medgivande, Hans plan.

Och Gud Allfaders ande var rik på kärlek och det godaste sinnelag. Hos Honom fanns ingen brist på någonting alls; hos Honom fanns blott överflöd av allt det som något var värt.

Tills en gång att Han såg sig själv djupt nere i det som inte var. Hos Honom den Helige vaknade då tomhet, blott ett uns, pyttelitet, men tomhet ändå, - och begäret att finna och vinna och äga sin egen älskog och kärlighet som speglades däri.

Det var när Han strövat i sina härliga nejder och kommit till en skogsdunge där det fanns en liten sjö. Och när Han skådade ner i gölens stillhet och mörker såg han sig själv såsom en spegelbild där nere i mörkret. Han den allt Älskande fylldes då lustan att älska själva denna Allt älskande Gud, och att äga lycksalighet i Hans kärlek och uppmärksamhet.

När detta hände sprängde begärets brännheta floder fram i det bottenlösa djupet.

Mäktiga vågsvall av lidelse, av åtrå och önskan bröt mot det tjocka och tryckande mörkrets väggar.

Lustan att äga liv och kärlek och vad helst av värde var, strömmade vilt som strida älvar fram i det som inte var. Kättjans sjudande vågor slog i ångor och vätskor mot köldens mitt. - Inget kunde hejda dem.

Förvisso satte sig mörkret och kylan och orörligheten till motvärn av all sin kraft, för sådan är dess natur, och förvisso mäktade dessa urgrundens makter mycket, - men de mäktade ej förkväva den framvällande passionen hos Honom, den Evige, den Helige bakom Intet.

Du ska veta att denna passion finns hos Dig, och att Du är Han, när din kärlek står till Honom vars Helga och Kära Lek själva Världen och Livet är.

Du ska veta att denna passion finns hos Dig, och att Du är Han, när din Håg och ditt Hjärta står till den Handling som hos Honom finner Välbehag.

Du ska veta att denna passion finns hos Dig, och att Du är Han, när din Vilja och ditt Verk står till Honom och att Veta och Känna Det som Mest är Värt.

+ + +

Vad heter Han, den Namnlösa, som bakom bor? – Jag kan inget bättre namn än detta:

>>Visheten och Lagen och det Goda, det Frodiga Sinnelaget<<.

Ty!

Just detta är Grunderna,

vill vi tro, till det Heliga Varat såsom vi kan förnimma

Det.

+ + + + + + + + + + + +

+ + + + + + + + + +

+ + + + + + + +

+ + + + + +

+ + + +

+ +

….och hur Intets Turs reagerade.

När begärets tungor trängde in i avgrunden, det ursprungsdjup som Eddorna kallar ”Ginnungagap”, och när de slickade bottenfrusen isen i djupet, så jämrade sig och stönade tomhetens samfällda makter.

Mimer talade det Första Ord. Mot det sade från början Ymer.

Intill dess hade mörkret och kylan, och den obrutna tystnaden, vilat där i gapet i djupaste dvala. När det nu skriade till och tjöt och gnisslade genom svalget, var det till tecken på att Intet fick ge vika för det framvällande Alltet och för den Gud Allfaders kärlek och vilja som bakom det bor.

Det var frostjätten Ymer som Eddorna omtalar, som där yppade sina första ljud, sina entydiga invändningar, även innan jätten ens tagit form och skepnad i den massiva isen.

Från dessa tjutanden drar Ymer jätte sitt namn, som ju betyder ”vrålaren”.

Och tjuten har sin mening, som är oviljan, ty rasande ilskna och råa var dessa jättens illtjut.

Ramaskri och verop var de, från en som icke tål ljuset, ... från en som får ont i sina ögon av det plötsliga skenet och som inte för något i världen vill vakna till liv och sans igen, … ännu en gång!

Sådan är alltså Ymers och Intets innersta vilja och lag, att de icke vill livet; att de ej vill låta sig samlas utur det oformliga icke-varat till en skepnad eller ordning eller regel av något slag; som vill hålla fast vid sin djupaste salighet och lycka som de endast finner i att inte finnas till.

B L

Bilden är lånad från Peder Madsens Valhall-serie, bok nr. 12, Elddopet, utg. Bonnier/Carlsen, 2000.

Sådan är alltså de genomskärande urtidstjutens och ylens innersta mening att Ymer inte vill bli till men nödgas till det; att han är avog, vrång och tvär, - en svuren fiende till skapelsen som han dock tvingas att tjäna och vars lag han har att följa genom surt och sött.

Sålunda fick Ymer söka sitt liv och sin näring på istäckets ökenlandskap, för att överhuvudtaget kunna finnas till, fastän han inte alls ville finnas till.

Och sålunda fick han lov att utav sig själv fortplanta sig, föröka sitt antal, trots att han saknade den inre lustan att göra så.

Ja, även, sålunda fick t.o.m. urtidsjätten, när också Gudarna uppstått ur isen, tjäna Dem såsom deras råmaterial till det frejdiga bygge som vi kallar ”världen”, d.ä. varat och tiden i sin inneboende förening.

Till och med efter det att Gudarna styckat upp jättens kropp och haft delarna till olika byggstenar i världen; och även efter att de malt nästan hela hans släkte till den mull som växtligheten tarvar för sitt frodiga värv, så fortsätter hans vilja och lag, hans motsträvighet och stridighet, att eka genom tillvaron, - och allt hans arv att trängta till sin lycka och salighet uti intet.

En gång kommer också Ymers vilja och åtrå att gå till uppfyllelse.

Det är, upplyser Edda, när själva solen svartnar i sina salar; när månen blir röd som blodet drypande; när stjärnorna spränges och svinner från himmelsfären....

Kon Unges ökända framställning av Vigridsslätten: Här tog det slut som alltid, Allfaders id. © /Kon Unge 2003

Det är när vargatiden kommer till ända vid Ragnarök, och Gudarna möter Ulven och Ormen och Lokes samlade härskaror på Vigridsslätten, där Asar och Vaner bidar sitt yttersta öde och faller där döda i valen.

Det är, kort sagt, när världen all står i bål och brand och störtar så huvudstupa ner i bottenlöst djupet.

Då först tystnar tjuten. Då först hörs ej längre brölen från det iskalla Ymerssläktet och jättens återstoder i jordämnet.

Allt som varit lägger sig då ånyo, alldeles utmattat, slut, - i den djupaste dvala i intighetens obrutna famn.

+ + + + + + + + + + + +

Men i Intets avdomnade och döda famn vilar fortfarande detta Något som Intet ej ville samsas med, Fröt till de som ska Varda, Frukten av det som Alltid är och Anden hos det som ska Bli igen: Bure, Bor och Bröderna Tre.