Hör mina Grannar i Sed och Tro

Hör mina Grannar i Sed och Tro! Hör och Se och Lyst till Sagan om . . .

Världens Ljus och den Vådliga Leken!

+ + +

Världens Ljus? Vad är det? Vem är det? - Han (säger mig mitt eget ljus) är Heimdall! Han är Hon! Han är den Förste! Den Innerste! Den Allstädes Närvarande; den Allt Skådande! Den Allt Hörande! Han är Det!

Allt Liv och All Kärlek Närande är Han! Bålet bakom Livet, Balders Broder, Far och Son, Syster, Moder och Deras Dotter! Han är Gud, och Hon är det Med! Solens Häst och Hennes Ryttare, Gryningen, Dagen och Stjärnornas Skimmer, Elden, Värmen och Offerelden!

+ + +

Men detta är så själva leken:

>>Den Vise Herren och Hans Andra hälft lekte på Himmelsberget. De lekte i de Gyllene Salar där var sak skiner av sig själv, som om utav Egen, inre kraft.

Där i dessa salar avnjöt De det Dyraste Mjöd som bara Gudar och Gudinnor kan äga och de Människor De helgat.

Strålande tid hade De där med varandra och allt som är, Ljuvlig, Salig i Evig tid, vid Glädje och Skratt, i Upprymdhet, Gamman, - men också i Allvarsamhet av Bottenlöst Djup, ty sådant är Deras värv och Deras väsen, också när De är tillsammans, och sådant är Världens innersta vara: att Världen och Livet spelar roll, och att hur vi gör är viktigt.

+ + +

Under det att den Mycket Helige, jämte leken Deras och dryckjom, skådade såsom alltid ut över Bron Bifröst mellan Världar,.....

....... och under det att Han skådade skarpt ut över Världarna vid Bifrösts fästen och vaktade som alltid på Allt som befann sig i Rörelse och vid Liv i Hela den Vidsträckta och Välgjorda Världen,.....

........ och under det att Han som alltid gav märke till det som var, - kom plötsligt Hon den Heliga som är Han upp bakom Honom och i Sin livliga Lust och Sin Lekfullhet och Kärlek slöt Sina handflator över Hans ögon; ville liksom kluckande fråga Sin Andra Hälft, vem där det månne var!

+ + +

Men då, ..... under ett bråkdels lopp..... kunde inte ens Han, den Evigt Skådande, den Alltid Skönjande, se något ifrån Sig alls, - och Mörker svepte över hela Universum som begynte strax störta ner mot de Yttersta djupen, Avgrunden.

Förskräckt, och i hast, drog Hon då sina händer från Hans ögon så att Han kunde Se igen.

Och Han såg!

Elden och Isen, och så Hela Världen igen!

+ + +

>>DET ! << >>Det var allt nära ögat!<< sa Hon så när Mörkret givit vika för Ljuset; >>Mycket nära var det!<<

>>Detta gör Jag då Aldrig om!<<

Så fnittrade De Heliga, kysstes, och upptog sin kära Lek och sitt Dryckjom ånyo, och Han, den Myckne och Helige, den Väldige och Väsentlige fortsatte än sin Eviga syssla, sitt Heliga Värv, i det Allvar som Leken och Livet också å botten kräver.<<

Leken är slut.

+ + +

Kan vi ? Kan vi ta emot, - mina grannar och jag, - kan vi ta emot Hans och Hennes heliga blick, den titt som rister ner mot själva Roten och helgar allt det Den ser och omvandlar det?