Ny sida 2

Dummer

Den Sovande Skönheten

+ + + (om Lagen, Visheten och Hjärtats Val av det Viktiga,

- DET som Mest är Värt) + + +

Det var en gång tre söner till en Konung. Alla såg de sönerna lika lovande ut, men de två äldre bröderna var dock bättre än den yngste på alla sätt och vis: De äldre två kunde nämligen i princip alla verk och det mesta utav alla konster. Dessutom läste de tjocka och fina böcker om viktiga saker, och diskuterade dessa ideligen, - något som den yngste inte kunde göra, då han inte ens kunde läsa.

Denne den yngste var enkel, - men förnöjsam och någorlunda rak, - och helt upptagen av hönsen på gården, mössen i kökets väggar, fjärilar, flugor och annat liv i den lilla världen. Hans tal var dessutom lite konstigt för det ovana örat, och udda, varför han inte helt utan skäl kallades "Dummer".

Det i första rummet bidragande till den namngiften var ändå att han gjort sig en liten röd bok som han bar intill hjärtat, och ville mena att "Kungen hans höge fader" hade givit honom den dag då han föddes. I den "boken" fanns det både sidor och blad, men inget präntat på bladen, utan bara Dummers egenhändiga klotter av streck kors och tvärs över det tomma pappret, vilket dock inte förhindrade att han kunde läsa boken sin högt om det ville sig så.

Då skrattade alla i slottet, - förutom Dummer, som ju hade läst ur boken, och tyckte faktiskt att det var gott och rätt, det han läste. Varför skulle han annars läsa det?

En dag hade de två äldre bröderna tröttnat på livet i slottet; de ville ut i den vida världen, slå runt ordentligt, ha riktigt kul och söka sin lycka. Dummer stannade kvar, hade fullt upp och menade att tiden ännu inte var inne. De två äldre bröderna åkte bort och kom inte tillbaks. När långa tider så hade förflutit läste Dummer i sin bok att det bästa nog vore att han åkte efter bröderna och hämtade hem dem, för det måste ha gått dem illa där uti "Den Vida Världen", och passade på att samtidigt själv söka sin egen lycka. - Och det gjorde han; tog med sig pilk och pack, en gedigen matsäck, och "boken" sin och gav sig av.

Ungefär halvvägs ute i den vida världen hittade han bröderna utblottade, och vid haltande hälsa och hållningslöst leverne. Han lovade att hjälpa dem vidare på vägen. Bröderna skrattade hånfullt, kunde inte tro att han som var Dummer och mindre än de själva i alla saker, skulle kunna bidra dem med något av värde. Men han slog i sin bok som han bar vid bröstet, och sa:

>>Livet är en labyrint**. För att finna ut ur Völunds hus måste man blott finna in i det, d. ä. veta att leva på riktigt. Med ödets gunst och trots dess nycker kan vi bröder nog lyckas om vi bara vill och väljer rätt.<<

Bröderna hyste inte någon vidare tilltro till detta >>babbel<<, men hade inget bättre val än att tillåta Dummer att anvisa vägen ut ur deras misär. Det kunde hursomhelst >>knappt bli värre<<, menade de, och av sig själva hade de ju icke lyckats.

Och så vandrade de iväg, alla tre tillsammans, tills de kommer till en myrstack. De två äldre bröderna ville röra om i stacken, för det är så kul, - sa de, - att se de små krypens förskräckelse, och att skratta gott åt hur de irrar runt med sina ägg för att rädda dem från förödelsen. Men Dummer slår i sin bok och läser: >>Mellan oss och andra ska det råda fred, så långt som våran lag och deras kräver det och tillåter.<< Inte behöver vi, - sa han så, - för vår överlevnad och lycka roa oss över myrornas panik, - så vi låter de stackars liven vara!

Härnäst kommer de till en ankdamm. De äldre bröderna blir genast fikna på jaktens nöje, och dessutom lystna på en smaskens grillad anka, så de föreslår att de fångar några, nackar dem och tillreder. Men Dummer slår åter i sin bok och läser: >>Mellan oss och andra ska det råda fred, så långt som våran lag och deras kräver det och tillåter.<< Inte behöver vi, - säger han så, - för vår överlevnad och lycka beröva ankorna livet; i matsäcken har vi mer än nog, - så vi låter de stackars liven vara!

De tre går vidare och kommer då till ett ihåligt träd där en bisvärm håller till. De äldre bröderna föreslår genast att de tuttar eld på trädet för att komma åt honungen. Men Dummer slår i boken och läser som förr: >Mellan oss och andra ska det råda fred, så långt som våran lag och deras kräver det och tillåter.<< Inte behöver vi, - säger han så, - för vår överlevnad och lycka ta deras honung; i matsäcken har vi mer än nog av söta saker, - så vi låter de stackars liven vara!

Denna labyrint skådas av tusentals dagligen, varav inte alla hittat vägen fram.

Till sist kom de till ett slott där allting hade förvandlats till sten och låg stelnat i en dödslik dvala. Otalig mängd hästar av sten stod i stallet och ingenstans i hela slottet kunde de hitta en levande människa eller död, tills de kom till en dörr med tre lås. I dörrens mitt fanns det en liten springa genom vilken de kunde se en liten grå gubbe i rummet bakom dörren, sittande vid ett bord av sten på vilket det fanns ett levande ljus. De knackade då på, men gubben reagerade inte.

Bröderna ropade då högt på gubben, en gång, två gånger, men han hörde inte. Då ropade de en tredje gång, och först då reagerade gubben, stod upp, öppnade de tre låsen och bjöd dem in. Men han sa inte ett ord; bara dukade bordet för dem, rikligt och gott, och bäddade åt dem var sin sköna säng att sova i under natten.

Dagen därpå ledde den lilla grå gubben den äldsta av bröderna till stenbordet och visade honom ristningarna som gjorts i det. Ristningarna påbjöd tre saker att göra för att häva förtrollningen av slottet och förlösa de förstenade liven däri. Misslyckas man med någon av uppgifterna så blir man själv till sten, varnade ock bordets runor.

Den första uppgiften bestod i att leta upp Prinsessans ett tusen Pärlor som låg spridda någonstans under mossan på heden. Om inte alla de tusen pärlorna hade hittats och insamlats före solnedgången skulle den som letat efter dem gå sitt öde till mötes, såsom utlovats, och förvandlas till sten.

Brodern försökte lösa uppgiften, men misslyckades då han hittade några men långtifrån alla pärlorna, och förstenades genast ner solen gått ner, och på något magiskt vis blev transporterad och fick plats i slottets stall bland de andra hästarna av sten.

Dagen därpå försökte sig den nästäldste brodern på uppgiften, men mötte i allt detsamma dystra öde som den äldre brodern.

Ett radband och ett horn till de hedna Gudars och Gudors Ära! /Kon Unge

På den tredje dagen var det Dummers tur att lösa uppgiften. Han sökte och letade och hittade någon enstaka pärla under mossan, men förstod snart att detta verk kunde han icke lyckas med. Ha satte sig då ner på en mossbelupen sten, slog i sin bok men hittade där bara meningslösa streck kurs och tvärs, och hade av boken ingen nytta. Han föll då i gråt, och sörjde djupt sina bröders, sitt eget och alla de andra livens stumma öde.

Som han satt där på stenen och sörjde, kom där de mer än fem tusen myrorna som han en gång räddat från brödernas lusta, och deras konung, och de satte alla i gång att leta och finna pärlorna. En bra stund innan solnedgången var verket avklarat och alla de tusen pärlorna återfunna och samlade i en prydlig hög. Dummer tog hand om pärlorna och trädde dem under kvällen på en tråd, för att i det skicket överlämna till deras ägare. Men pärlorna var så många att han bestämde sig för att istället göra tre likadana pärlband, fast ett av dem fick ha en pärla fler än de övriga två.

Den andra uppgiften, som Dummer fick ta sig an dagen därpå, bestod i att hämta hem ur sjön den Gyllene Nyckeln till Princessans sovkammare. Det var ingen liten uppgift, då nyckeln låg någonstans på sjöns botten, och sjön var rätt stor och på sina håll ganska djup. Som förr hade Dummer ingen hjälp av boken sin, men när han kom till sjön såg han en hop av ankor simmande på vattnet. Detta var ankorna som han en gång hade räddat undan brödernas lusta. De simmade genast fram till honom och frågade vad som stod på. När de så hade hört på Dummers saga satte de ivrigt i gång med att dyka överallt i sjön efter nyckeln och hade så snart hittat rätt på den, plockat upp den och bragt den till honom.

På den tredje dagen fick så Dummer den tredje och svåraste uppgiften, nämligen att först göra bruk av nyckeln och öppna låset till Prinsessans sovkammare, och bland de faktiskt tre sovande prinsessorna där inne, kunna peka ut Den av Dem som inte bara vara yngst utan därtill vänast och bäst på alla sätt och vis. Detta kunde inte vara lätt, eftersom de tre prinsessorna var lika som bär, totalt identiska i utseende. Den enda skillnaden var osynlig för det blotta ögat: Prinsessorna hade alla tre ätit olika sötsaker innan de föll i sömn, den ena lite socker, den andra lite marmelad, men den yngsta och vänaste hade ätit en tesked honung.

Förstummad stod Dummer och beundrade de Sovande Skönheterna, tills den i förstone gnagande, sedan hjärtskärande fruktan tog över hans sinnestämning, att han alls icke skulle lyckas med detta värv.

Rådlös stod han inför uppgiften, oförmögen att identifiera den yngsta och vänaste bland dessa tre. Gissa vågade han knappt göra. Men precis i den stunden han var i färd med att göra just det fick han hjälp av ett bi. Där hade kommit Bidrottningen över den svärm vars bo och honung Dummer hade räddat undan brödernas lusta när de hade velat sätta eld på de små livens träd.

Bidrottningen surrade över prinsessornas sköna ansikten en stund, och småsmakade så av deras läppar. Tillsist stannade hon på en av prinsessornas läppar, och Dummer drog av detta den slutsatsen att där måste hon funnit spår av honungen, och därför, - att just den Prinsessan var Den Rätta.

>>Gott söker Gott! Ljus söker Ljus! Skaparen sin Skapelse och Bina sin Näktar! Och Hon är Hon!<< Och det var alldeles rätt, - och i och med att Dummer hade fällt dessa ord, förlöstes förtrollningen över slottet. Hästarna i stallen sprängde sin förstenade form, och människorna, som var fängslade däri, fick åter sin sanna skepnad och sitt liv och lycka tillbaka.

Också bröderna kom till sig själva igen. De fick av Dummer vart sitt pärlband att ge prinsessorna, och de fick så två av prinsessorna att äkta, men Dummer fick den yngsta och vänaste, och gav till henne det största pärlbandet. I sinom tid, när Dummers svärfar hade gått till den andra världen, blev han så Kung över hela riket och styrde det både i visdom och stor välvilja tills också hans tid var ute i världen.

/Kon Unge

(Återberättat och tolkat utifrån "Die Bienenkönigin" i "Kinder- und Hausmärchen der Brüder Grimm")

** Labyrint är "völundarhús" på isländska.

Tillbaka till ormen