31 03 03

VALAN DEN VISAS TALAN:

en parafras och vinkling av de första verserna i Völuspá

Tystna och lyssna! Så enkelt är det första och det främsta av Valans meddelelse till Oss alla av Heimdalssläktet.

Tystna och lyssna! Hör efter vad Visheten vill tala med Er.

Tysta ner trollen i det inre ett slag, och bered er till Födelse och Genfödelse av det Sanna i Ert sinne och hjärta. För Valan är ingen Ondskans och Förruttnelsens Döing, utan Visheten själv,

Hon som umgåtts med och ägt kärlek av alla De Vise, varhelst på jorden de gjort sitt Liv och sin Vandring.

+ + +

Så lyssna till Henne! Tystna och Lyssna, Var still! Stanna upp med allt stöket. Glöm bort det där du tänkte på, det du ville alldeles just.

Och sök Henne icka bara där Oden har sökt, utan varhelst du kan förmoda att du kan träffa på och lära känna Henne. Utesittning är en chans, trumextas en annan, kontemplation, meditation en tredje, vistelsen i andelig närhet ute i naturen en fjärde, den intima bönestunden och det enskilda blotet en femte, konsten, dikten, boken en sjätte...

Vishetens vala har slagit ner överallt på jorden där det finns människor, - överallt kan du finna Henne, men ingenstans finner du henne förutom dig själv.

Utan att du sätter dig vid Hennes fotpall och tar Henne till ditt hjärta, kommer du aldrig någonsin att finna Henne.

Skitsamma? - Ja, så är det så. Trollen har talat och upptar dig, förhindrar din stilla tystnad.

+ + +

+ + +

+ + +

+

Tystnen I! Lyssnen!

Så säger Vishetens vala; Hören mig, Hören, I helige skara, I Gudar, I Mänskor, I Väsenden andra utav min art! Tystnen, lyssnen å heliga stället, I större och smärre Dugande Säden av Den Dallrande, Skinande,

Världens Ljus!

Ja, hören mig, hören! Hören av all Eder kraft, I avkommor allsköns till Honom den Skimrande Bjärte, ty förvisso, förvisso äro I säd av Hans säd, och söner till Honom som skickats i Världen av själva Den Helige Namnlöse hinsides om gapet, ja, utav den Evige Allvise "Den" som utsände värmen till isen och ljuset i djupen och vill Er så väl.

Tystnen och lyssnen! Ty vad Vi ha att tälja ankommer Er!

Sålunda talade Vishetens vala i alla de Helgade Sädens inre och öra, och vände så blicken mot AllFadr i Världen, mot sädens mest vaksamma väsen – det djupa, det höga - på de Skälvande Klevens bergfasta tron.

Tystnen och lyssnen, I Helige, Helige! - Sålunda talade Hon:

Ty visst vill Du Valfader att väl Jag förtäljer om Förborgade Fästen och Avsikter alla, om Hemliga Uppsåt, om Heder och Ära, om Falskhet och Svek, och de Forntida Akter, de Eder, de Lagar, de Runor och Domar jag uräldsta vet?

+ + +

+ +

Sålunda talar Visheten till Oss i världen och vill tilltala Oss, tjusa och älska. Det åligger sedan Oss själva att tystna, och lyssna, och så välja Vår väg, - med Henne och icke Henne förutan.

Detta är ock öppningen till Lagen och dess allmänna bruk. Den finns hos var och en som innerligen äskar Den, och älskar dess Vishet och Herre, och dess Vänliga Sinnelag.

Sålunda talte den Visa Valan:

+ + +

+ +

Alstras i urtid minns jag urtidens väsen! - så fortsätter Vala sin talan i Världen till Helgade Väsen av alla de slag, och till Valfader den "mest vakne utav dem alla".

Ja, sannerligen, sannerligen! Urd minns jag, Nyckfull i nåd, den Barska, den Starka, den Envetna, och Mimer, den Milde, den Vise, - säger Hon så –, och den Sjudande Täktens bedårande skick, och Henne den sköna som Världens Herre långt senare såg från den Skälvande Klyftans bergfasta tron och träffades då, ohjälpligt, av Åstundans eldande Bål!

Jag minns Dessa de mäktiga, de väldiga jättar och innor, som i urminnes tider födde mig själva och fostrade mig, ty förvisso, förvisso var jag före även Dessa de maktstora i djupen, och alls ej blott efter Dem och utav Dem såsom en avkomma och älskling omsluten.

Sålunda talade Vishetens vala till Valfader och de Helgade Sädens samlade skara, så att De skulle veta och se och förstå i sitt hjärta att Hennes vishet ägde åt sig själv alls inga gränser, - ja, att ingen ände överhuvudtaget fanns till Visheten i eller bortom och bakom världen

+ + +

+ + + + + + + + +

Varen därför ock I som detta åhöra, ingalunda såsom en som säger uti sitt övermod och oförstånd att han själv nästan allt nu redan vet så att det ej längre finns något kvar för de andra att veta! Förstån således uti Edert hjärta att Vishetens Källa ej alls kan avta, emedan dock öskärlen Edra kan läcka som ett såll.

+ + +

Så minns jag ock, - förklarar Hon vidare och besannar sin sak till allas vårs bestörtning, - de nio ovan och de nio nedan, världarna alla och jordarna nedunder, och de nio dess innan, och de nio därefter, hela raden av världar i ny och nedan, så och måtträdet det beryktade, det ärade, det stora, såsom ännu ett spirande frö i myllan och modern den äldsta till världen, ty sannerligen, sannerligen var Jag hos Allvärldens Herre, och Ett med Lagen, och Ett med Hans Goda sinne, och var Själv förvisso Han den Evige hinsides om gapet, innan Jag ens ägde någon instans, något ärende, någon uppriktig älskog i världen!

Sålunda talade Vishetens Vala till Valfader och de Helgade Säden i Världen, så att De vigda skulle veta och förstå i sitt hjärta att den Evige är En och Okränkbar, fastän också föreningen och samlingen av de Tre, nämligen...:

Visheten, Lagen och det Goda och Frodiga och Verksamma Sinnelaget.

Detta är den Heliga trefaldigheten; den är förvisso och väsentligen ock enfaldig i ursprunglig mening.

+ + +

Så är det även i Världen och för alla Oss som Allfader hylla; att Dessa Tre Heliga måste finna sin samling i var och en som önskar sin Ära och Lycka och som Vägen vill vandra.

Utan att ära och vörda och dyrka och älska var enda en av dessa tre finns det verkligen inte en endaste en!

(Och Loppet är Kört)

/Kon Unge