Vi hälsar Disarna alla, de heliga kvinnliga väsendena! Vi hyllar alstringskrafterna som slumrar i naturens sköte, också under köldens grepp! Där kanske Audhumla ytterst, hon som i urtiden blottlagde Mannen i isen. Så Sága i Söckvabäck, och Nanna, som poeterna vill se i månens skiva när den seglar över den vintriga marken? Sedan Frigga, törhända, och Fulla, och Skade som bäst trivs på den snötäckta marken, och Idun som äger föryngringens äpplen att ge. Så Jord, och, inte att förglömma, Hnoss och Gersemi, Sjöfn, Var, Syn och Lofn, och självaste Vanadisen, Freya. Samt Eir och de övriga tärnorna i Menglöds cirkel. Men i slutändan Skördedisen, Siv, vars gyllene hår speglas i de bländande gula åkrarna...... Och, kan man tänka, Odens möar i kampen, valkyrjorna, och kanske inte minst, nornorna som lägger ramen för alltihopa , och utefter helig lag kastar kring sina ödestrådar.... Och Groa, samt Segerdriva! Och svanediserna.... Och Gerda....
*HYLLNING!*
Med dessa och andra namn försöker vi fånga i sinnet de annars diffusa makter som vi vet gro och verka i djupet intill livets rot, och som framskrider genom blotcykelns hela kretslopp till Alfablotet och ända in i Juletid.
Hell vare alla dessa Diser, dessa i dunklet spirande Makter! - Segern sedan!