Himmel och Underjord, - det är Höjden och Djupet hos Varat, Väsendenas Väsen, Vår Gud! Däri vilar i sin fullkomning Visheten, den Heliga Lagen, samt det Goda, det Frodiga Sinnelaget och All Glädjens källa. Vart väsen har att söka sitt väsen och finna det i Alla Väsens Väsen, ty varje Liv, varje Själ är en egen instans av det.

 Foto  © Sólmundur Kristján

Av Intet gjorde det Levande Alltet världen. Utav sig själv gjorde den Evige Allfader allt. Innan dess fanns intet på Världens plats, det var Tomhet, ett Gap. Men Alla Väsendens Väsen fyllde gapet med sina livsflödens vatten och dessa vatten fröso till hård, grym och oupplyst Is. Hårdhet och kyla rådde ensam i Världen innan dess den blev färdig, och denna hårdhet och kyla härstammade såsom allt annat från Alla Väsens Väsen och Ur-Moder hinsides om Gapet.

Men densamma Heliga Ginnregin sände dit Värmen, de 11 bubblande heta floderna i Elivågor och eldens otaliga tungor och gnistor i Muspell, att töa Isen och bana Livet dess väg i Världen. Brinnande och rasande grymma var dessa värmens källor som Gud den Namnlöse gjorde såsom allt annat av sitt eviga väsen och djup. Han gjorde det ock i Glädje och Visdom och utefter sitt Väsens Vilja och Lag.

När Isen och Värmen så kommo tillsammans i Gapet vart det Ångor över Isen och det vart Värmens fläktar över Isen, och det vart Rimfrost överallt i det utsträckta rummet. Utur Ångorna vart det Nederbörd, och Rimfrosten smälte och dröp. Detta var både Livsdroppar (kvikudropar) och Giftdroppar (eitur), och dessa samlade sig till tvenne väsenden i Gapet. Det ena var ljuft och gott, med välvilja till livet, det var Urmodern Audhumla, - det andra var hårt, kallt och grymt, och motsträvigt, det var Urjätten Ymer. Mjukhet och Kärvhet fanns då i världen. Liv fanns då i Världen, och Död fanns där utan vilken inget Liv kan i världen verka och nå fram till sin yttersta bestämmelse.

Urjätten låg och sov, och i drömmen svettades han. Sålunda veta vi att han, trots att han är hård och kall och grym,  i sig också har värmen som Gud den Namnlöse sände i världen. Och då Urjätten svettades vart det honom en avkomma mellan benen och tvenne avkommor, ett hankön och ett honkön av hans ena armhåla. Fötternas enkönade avkomma var vidunderlig och fortplantade sig och fortsatte faderns kärva och grymma arv i världen, emedan armhålans avkomma av tvenne kön makade sig med varandra och sedermera även med Gudarna när dessa kommit till världen. Ädelt och Oädelt fanns då i världen.

 Foto  © Sólmundur Kristján

Sålunda livnärde sig jätten att han la sina fyra munnar till Urmoderns juver och drack hennes livgivande och varma mjölk. Urmodern, i sin tur, begärde saltet på Isjättens kropp, det som bildades när denne drömde sina drömmar och svettades därav. Detta var det första Begäret och det första Bandet i världen. Av det skulle mycket alstras, ty  då Urkon slickade saltet av jättens isiga kropp, kom där fram ur isen en Man, den förste av Gudasläktet. Han kom fram ur isen i trenne steg, först blott håret, sedan huvudet och slutligen Mannen all. Han var ett fagert och underskönt väsende frambragt av Urmoderns varma tunga och hennes begär för saltet.

Han var ett fagert och underskönt väsende frambragt ock av Urmoderns varma och livgivande saft som genomträngt isen, stigit upp och slickats loss av henne ur isens inre. Han var mild och skön, och stark och skarp. Hans arv var det ljuva och det goda och visa det frodiga och rättmätiga hos alla Väsens Väsen å denna sidan av Gapet, eller det som vi sammanfatta med Visheten, den Heliga Lagen, samt det Goda, det Frodiga Sinnelaget och All Glädjens källa. Därför kallas han Gud, och därefter fanns både Ljus och Mörker i världen, ty han var skinande bjärt och lös överallt, och kallades fördenskull Världens Ljus.  - Ändock fortsatte Mörkret att finnas i världen, då det undandrog sig Ljuset och bekämpade det så gott det kunde.

 Foto  © Sólmundur Kristján

Mannen/Guden var Bure (Han som bär), och Bure frambragte Borr (Han som är buren), och Borr sedan sig själv i Trenne Söner. Dessa voro Oden, Vile och Vi. Dessa voro Oden, Höner och Lodur. Dessa voro Hög, Jämnhög och Tredje. Dessa voro De Tre som ordnade Världen och kommo till Huset. De voro tillsammans Gud i världen, och därefeter fanns det både Gud i världen och Tursar som, ehuru också av den Högheliges väsen, dock inte äga Gudarnas Ljus och Gudarnas Kärlek. 

De Tre funno Människan å stranden utan öden och egen mäktan, och De Tre gåvo dem, var och en, av sitt specifika väsen och sin egen levande del i Gudomen den Hela. Därigenom förstå vi att Människan är Gudarnas avbild, och den Heliges som sände Värmen i världen. Det är ett arv och en lott som vi har att förvalta, och ej svika till förmån för det tursaktiga och tarvliga och grymma och dumma och kärlekslösa som också spelar in i vårt liv. 

Därigenom förstå vi ock att Gud har med Gåvornas Undersamliga Akt inte blott kommit i Världen utan också i Människan, och att det därefter finns både en Turs och en Gud i varje man, och att Valet är fritt för var och en: att välja sig Själv tillika med Gud, eller sin Vrångbild, tillika med Tursarnas väg. Därvid förstå vi att Friheten och Valet, det Sedliga Valet och det Existentiella Valet har kommit i Världen, - och att det är en livsavgörande "händelse". 

Var är Du Människa? VEM är Du som ser i och utur Spegeln? © Kon Unge

En sorts sammanfattning och slutord är detta: Vi har att ansvara för vårt gudabestämda vara i världen. Vi har att vända oss in mot vårt väsen och inte vända oss bort från det mot det ytliga, intetsägande, jakten efter vinden, - och när vi vänder oss in mot vårt (egentliga och ogrumlade) väsen, så vänder vi oss till Gudarna Tre och Den Ginnhelige Gud som bakom dem bor. Den ogrumlade själen är vår skärv i Gudomens väsen.

Är det inte därför som vi kan tala om Hedendomen såsom den Heda, den Klara, den Rena, den Ogrumlade Domen?

?

Och syftet då med Skapelsens Alkemi? Syftet med att vara De vi (i sanning) är? - Svaret ligger i Kärleken, Den Gudomliga Kärleken för var och en att närmare lista ut och om, och röna. Svaret ligger i Helheten, att Gud och Människa är vem De i sanning är och åtnjuter fröjderikt varandra i Glädje och Helighet. Detta ligger i Ädelstenslugnet, Gimlé, - det "ställe" där Elden inte stormar, och Ljuset och Friden råder.

Til Árs ok Friðar ok Guðagleði!

Hell Visheten! Hell Lagen! Hell det Goda, det Härliga Sinnelaget! 

Hell Brunnarna Tre som under Asken allt ståndar! 

     Hell varje den själ som äskar för Mjödet och väljer Det!

06-06-06