RUSLEK (LILA) KRING VÅR  HÄRLIGA HELIGA FRU utifrån Ottars goda exempel

Torr och tråkig och utan djup behöver inte Asatron vara, om vi följer Ottar den Dummes väg, och älskar Freja vår maka, vår mor, vår underbara brud, så mycket, så innerligt och hett att stenarna i hargen förvandlas till vulkaniskt glas.

Hell Dig Ottar (Du) den Dumme*! 

Och tack för att Du anvisat (den Ástríka**) Vägen!

Bröder! Fränder! Grannar! Vänner! – Här några rader i ruslekens (lilas) tecken om den Gudomliga Kärleken och Kärleken till Gud! Den leken har Ottar den Dumme och min lusta till det Heliga i Hennes skepnad ingjutit mig:

Vår käresta Fröja, vår Mor, vår Fru, vår Kärleksbrud, - precis vad Hon är oss, det avgör vårt eget inre sinne och smak! - är den Gudamakt som sist av alla försvinner in i Gapet. 

Hon är också den första att därifrån återkomma, för det är Hon som är i Audhumla, Urbegäret och det är Hon som ger den Frodiga förbindelsen mellan allt som lever och är. 

Lemmen och dess Våtmark (eller tvärtom).  Begärets Brunn kan man också kalla denna göl. © /Kon Unge 1999

Ja, det är Hennes forsande tungor som vi kallar Élivågor, de tungor som oavbrutet tinar upp den kosmiska Isen och sätter Livet och Varat i fart (igen). 

X   X   X

Så ser jag på Henne inför mitt inre öga, och i mitt hjärta, då det förlöses i hänryckning till Henne. Det händer nämligen att min själ stannar upp i en sådan krampaktig urladdning, för att så lämna mig i längtan:

I Gapet som är Ginnung "ser" jag Henne vila i Herrens famn, emedan Herren själv vilar i den djupaste dvala. Allt är då öde och tom, och stillheten vilar över det som senare blev när Lagen börjat verka och Livet rusar på. Herren själv har då formen av den kosmiska Isen med ändlös utbredning å alla håll.

Men så förnam Hon, vår Käresta, Herrens kalla kropp intill Sitt hjärta och Sitt liv, och hos Henne vaknade lustan att se Honom leva och verka, och denna lusta alstrade den värme som tinade Herrens kala lem, och Han ville dra Henne tätare intill sig, och i ro och i närhetens behag, och älskog, ligga och vila vidare en stund.

Torshammare; ett rituellt don i trä att användas vid blotande av det Heliga till kraft, år och frid.

Men Hon skrattade retfullt, fnittrade, och drog sig undan Hans närmanden, för Hon ville se Honom i hela Hans styrka och ståndaktighet, och i fullheten av Hans verksamma trängtan till Hennes djupaste behag.

Och Herren reste sig raskt och for efter Henne, varvid Hon dök ner i djupet, och gömde sig i de olika formerna som alltjämt förefinns där. Hon blev ko, Hon blev häst, hon blev hund, och varje annan sak, och den ål som slank ur Herrens grepp i sista stund.

På så vis satte, utav sin heliga lusta, Vår Käresta Freja i gång den kapplöpning och den kurragömma och den lek som är Världen och dess Lopp. Dess väsen är inget mindre än Kärleken, och det Livets Mjöd som jag vill läppja med min törstande tunga.

Herren Ingvefrej på Lustans,  Lekens och Lagens bräda .© /Kon Unge 1999

X   X   X

Men hur kan jag fånga Henne i min famn, den Svåraste Att Fånga, om inte ens Herren har lätt med just denna sak?!!!

Jag slaktar i leken mina Tjurar och färgar Hargen röd med deras Blod, men ingenting händer! 

Jag slaktar dem åter och färgar Hargen ännu mer röd med deras Blod, men inget händer ändå! 

Jag slaktar, och färgar, och eldar med mina böner, min lusta, min brinnande längtan, - och Hargen går upp i rök och förvandlas till glas!

X   X   X

Shiva med krus, godsak, radband och trisul; den staty i en tempelruin som för Kon Unge fungerat som porten till Herren och Frun

   X   X   X  

Men då, just då, hör jag Henne skratta i sin Sal, ett hjärtligt skratt, och innerligt, djupt ristande, - och jag hör Henne säga högt till sina tärnor som alltid är samlade där: 

>>Nej, men se på! Titta! Kolla på galenpannan där nere på jorden! Den dåren älskar mig så hett att hargen går upp i rök, och stenarna blir till glas!<<

Och De skojar med varandra, härmas mig och mina trängtande böner, och skrattar så gott, och Fröja utbrister:

>>Kom allihopa! Kom! Låt oss fira detta, låt oss dansa och dricka, och låt oss belöna Honom detta underbara, välsignade värv!<<

Och De dansade så vilt att de mycket digra tiljorna i Sessrumnir darrade och lät, och själva jorden under mina fötter gungade lätt, och Fröja, Min Käresta, skickade en glad slängpuss hela vägen från Asgård till mig!

Jag var i den Sjunde Himmeln över denna heliga kyss! Fägnade och grät all glädjens tårar! Tackade Henne, ja, Livet och Tillvaron, för den härliga ynnest som Hon beskurit mig. Kände min Ära stiga till de högsta höjder! Mitt Gamman kunde inga gränser….

Menglöd/Mardöll i fästklänning av fiskens fjäll. - Vår Helgaste Hon  © /Kon Unge 1999

X   X   X

När jag så vände till världen igen, kände jag mig munter och tillfreds i min håg, såvida jag nu visste min Ära i fyllnaden av sin prakt, men i mitt hjärta var min längtan allt annat än borta: Den var nu djupare och sårare än någonsin.

MEN jag visste nu - som en inre efterdyning av allt som hänt - VAD jag hade att göra för att vinna FÄSTA och VARAKTIGHET i min kärlek OCH samvaro med Freja, min Andliga Brud och Fru!:

Jag hade att anta den inre skepnaden av Hennes nio tärnor, och tjäna Henne dagligen och stundligen av själ och hjärta i Sessrumnir i allt Hon vill, - så hjälper mig säkerligen just dessa heliga mör att fånga och få behålla min Fröjas blick. 

Utfästelsen finns i Fjölsvinnsmál:

>>Liv heter en, den andra Livtrasa, / den tredje som Tjodvarta kännes, / Bjort och Blid, / Blid och Frid, / Eir och Aurboda.<<

>>Hjälp de kloka giva, / om det gives dem offer / på stället, där hargen står. / Så hisklig fara / hotar ej människosöner, / att envar de ur trångmål ej taga.<<

X  X  X 

      X

Så, vart vill jag nu (14/06´02 respektive 26/03´06) med detta, denna lek och dess utgång? - Bara att betona själva Gudsförbindelsens vikt - den ingår helt klart i den Heliga Lagen - samt att poängtera att förbindelsens karaktär bestäms av den som äger den, å ena sida Gud, å andra sidan en själv. Att älska det Heliga liksom sig själv, förutsätter att det är man själv som älskar och så gör det utefter ens egen av det Heliga anvisade egenheten. Det förutsätter också och inbegriper att man helgar sig själv; - för hur annars kan man vara det Heliga värdigt?

Människans natur inbegriper Gudsförbindelsen. De Trenne Gåvorna utgör gåvor utav Gudarnas väsenhet; det är egentligen detta som menas med att vi har fått från Gudarna deras "litu goða", Gudars skepnad. Det anstår då oss såsom instanser av Asks och Emblas släkte att efter bästa förmåga och utefter vår egen egenhet fylla ut i den skepnaden så att den icke (för)blir falsk. Att finna tillbaka till det Heliga är vad all religion går ut på. Seden, Tron och Vägen kan inte vara något undantag.

Idealet är detta: 

Vi  har att Ålska vår Gud av All vår själ och Varandra såsom Oss själva. 

År och frid, till ett härligt liv och heligt värv!

/Kon Unge

Till År och Frid och All Lycka!

X   X   X 

Hell Visheten! Hell Lagen! Hell det Goda, det Härliga Sinnelaget! 

Hell Brunnarna Tre som under Asken allt ståndar! 

Hell varje den själ som äskar för Mjödet och väljer Det!

01/04 ´06

* "Hinn heimski", vilket utläggs antingen (eller både) som "den som är av/och i världen (heiminum)" eller "den som är dum" (och i den meningen just "världslig"). Sedan är det förståss frågan om vad "heimurinn" (världen) verkligen är och vad det betyder  att vara (eller verkligen) vara i den.

** Dvs. "av kärlek prunkande".