Timmen är slagen

!! Tack De Heliga Makter ! !

( De Heliga III )

Nuförtiden tror inte många på galder. Men galdern kan fungera, förutsatt att den äger någon balans. Ingen man kan trolla sig till Drottningen av Saba; ingen man som inte redan äger anlag för det kan trolla sig till en kvinna; ingen människa överhuvudtaget kan trolla sig bortom det möjliga. Också galdern följer en allmän lag.

Men den kan fungera, och verkar då genom påverkan av de ödestrådar som i världens urgrund alltjämt kastas och spinnes. Den balanserade, fokuserade, rakt och rätt sända galdern påverkar "sannolikhetskalkylerna" på den nivå där Nornorna de Yttersta verkar.

Hur göra detta, hur åstadkomma denna förändring i sannolikheternas rike är magikerns självvalda uppgift att utröna. Det är inte min avsikt att gå närmare in på galderns konster. Jag nämner galdern här bara därför att jag genom en tillfällighet blev påmind en personlig galder som faktiskt kommit till uppfyllelse och glatt mitt liv.

timmen är slagen!

+ +

+ + +

. + + + + !!! TI .....TIMIN, .......TIMIN IR + + + + .

KOMIN.....! TIMIN....! TI... MIN !!!

' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' '

Ovan ser ni en gammal av mig själv för länge sedan runristad knota som jag hittat i en ficka på ett av mig avlagt plagg. Så länge sedan var det som "valan" (benknotan) ristades att den, skinande vit från början, hunnit gulna ordentligt. Så länge sedan var det att jag själv hunnit glömma galdern helt och fullt, något som på sätt och vis förutsätts för att galdern ska funka. (Att sända är att lämna över galdern till Ödet. Förglömmer man inte sin galder så handskas man med den som en som odlar upp en blomma och jämt och ständigt vill kolla roten. Ett uttryck för tvivel.)

Nåväl. En galder var det som jag hittade i fickan, ristad på knotan; en galder som förvisso slagit ut, men på ett helt annat - om än alls inte mindre önskvärt - vis, jämfört med det som i sinnet var avsikten. Det gick alltså bra, mycket bra, och det gick min väsentliga till skillnad från min ytliga vilja tillmötes. - Tack De Heliga för det! Tack!

Men galder är ändå ett tveksamt "ting". Det vill jag nämna. Man bör se upp med vad man vill och önskar sig om man nu tänker stadfästa denna önskan i galdern, i synnerhet kanske i runogaldern.

Det är Gudarna och Nornorna, ens eget Öde och inre Mäktan till Livet, ens "Megin", - som i slutändan tillsammans, på ett för oss outgrundligt sätt, avgör det Hela. Det kan gå illa om man själv är på kant med den bestämmelsen, i en yttersta mening, på kant med sig själv. Man tvingas då, eller kan (om galdern lyckas) tvingas ta ansvar för, och bära konsekvenserna av det som egentligen inte hör en själv till.

Den Ytliga Viljan är till sin natur en variabel, men i dess olika skepnader kan den samstämma med den Väsentliga Viljan. Den Ytliga Viljan kan avvika från den Väsentliga, kontra den och grumla Grunden, den Kärna som vi ser (när vi gör det) som Oss själva, - vårt Väsen.

' ' ' ' ' ' ' ' ' ' '

Men Vilja måste vi Äga och och vår vilja måste vi Göra. Viljan är vår (Liksom det Heligas) Grund och Botten. Vår Strävan och Längtan tar form i den. Desto viktigare är det då att man faktiskt vill vad man vill och intet annat! Att man är i detta som annat Den och det man verkligen Är.

Galdern, när den brukas i det förståndet, kan bistå en till att skärpa och renodla sin vilja och att ta ansvar för sitt eget av viljan bestämda vara. I så måtto är galdern av det godo. Eljest är den till en illfärd i livet, - om nu inte Makternas nåd är God och Astrik (kärleksfull) och så överväger ens avsteg, - vilket inte så sällan händer.

Galdern är alltså riskabel, men den kan utveckla människan och den kan verka för människan till gott liv, värdigt hennes bestämmelse. Det beror på vem man är. Personligen vandrar jag dock andra vägar nuförtideN.