Ursprungshymn

Ursprungshymnen.

Rigveda X, 129

Svavel och varmvattenkälla på Island. Foto Solmundur Kristjan 2006

+ + + + +

Då var ej vara eller icke-vara,
ej luftrum var, ej himmelen därofvan.
Hvad höljde allt? Hvar och i hvilken vård var
väl vattnet och den bottenlösa afgrund?

Då var ej död, odödlighet ej heller;
då var ej dagens eller nattens tecken;
DET ENA vindlöst andades i sig självt,
och utom det ej annat var att finna.

Svavel och varmvattenkälla på Island. Foto Solmundur Kristjan 2006

+ + + + +

Det mörker var; och alltet här var vatten,
i början doldt af mörkret, outskiljbart.
Hvad som låg tomt, af tomheten omslutet,
DET ENA föddes af den inre glöden.

Begäret först sig rörde uti detta:
det var det allra första fröt i anden;
de siare, som fromt i hjärtat forskat,
i icke-varat funno varats frändskap.

Tvärsöfver mellan dessa sträcktes bandet
– var under något, eller var det ofvan? –
de skapte fröt, de voro stora makter:
ALLENHET här, på andra sidan STRÄFVAN.

Den yttre rymden skådad med Hubbles elektroteleskopiska öga.

+ + + + +

Hvem är som vet, hvem kan väl här förkunna,
hvarifrån sitt ursprung skapelsen härleder?
Hit äro gudarne ju komna ifrån henne.
Men hvem vet, hvarifrån hon själf är kommen?

Hur denna skapelse är för sig gången,
om den nu skaptes eller icke skaptes,
det vet förvisso han, som den bevakar
i högsta himmeln, ..... eller vet det icke.

+ + + + +

Sådan är alltså en utav Ursprungshymnerna i Rigveda (X, 129) i Natan Söderbloms översättning/tolkning.

Den hymnens verser säger väl det mesta som kan sägas om Alltet och dess upphov uti Intet och dettas vidunderliga identitet med Alltet, och tycks dessutom göra klart för oss att Det, både Alltet och Intet, inte kan ses, inte kan uppfattas såsom det möjligen är eller inte är i själva verket, utifrån vår, d.ä. skapelsens, logikens och vetandets ståndpunkt.

Detta är en oerhört viktig, till och med en avgörande insikt, utan vilken man lätt leder sig själv vilse på den religiösa spekulationens och praktikens område.

Ja, denna psalm till ursprunget är så ypperlig och enastående bra, och så grundligt universell i sin sanning, att jag tycker närmast att den borde (tillsammans med några andra hymner från Veda och Avesta) publiceras som ett bihang till vår Edda. Själv fogar jag den till min rent personliga Edda, och hänvisar samtidigt till den eggande omständigheten att "edda" kan tänkas härstamma från latinets "edo" (jag redigerar): Att själv utse sig själv till redaktör för sin egen Edda, sin egen heliga skrift, är något som avgjort ligger i tiden.

Hell den Heliga "EVA", vår Edda + Veda + Avesta!