En smula utmanande
Tankar kring Tron och den "Enda Sanningen"
+ + + Egen ikon av Tor/Frej i en inköpt Edens ring. Kon Unge + + +
Religionen; det är anden, människans och det heligas, och kärleken, förbindelsen mellan dem, - och det formspråk som förmedlar dessa och förenar i ett famntag, såsom de sakrala föreställningarna, riterna, hymnerna, bönerna, med mera. Däri rör sig Själen och strävar mot sin Gud utefter sin lag, sin heliga lag, sin naturlag.
De olika religionerna är därför å sin ena sida att betrakta såsom olika former som Människoanden framvaskar ur sitt av Makterna helgade inre och utvecklar under sitt livs omständigheter. Dessa religiösa former har att tjäna Människoanden i närmande av det Heliga, i dyrkan av Det, i vördnad av Det, och i hörsamhet av Det och innerlig kärlek. Formerna är och förblir blott former; endast genom den livgivande, evigt pyrande ande som Människan ingjuter i dem, eller förnimmer i dem, förmår formerna leva upp till sitt syfte och omfamna det Heliga, fånga det, tillåta Människan att närvara Det, avlyssna Det och avsmaka.
Formerna är i sin tur inte att se på som rent tillfälliga, utan just som Människoandens former; deras fundamentala källa är Människoandens natur, de bottnar således någonstans mot grunden i Människans skapnad, läggning och universella existentiella situation. Om vi vill och vår tro anmäler det, så kan vi alltså mena att inte bara anden, utan även formerna är i kvintessens nedlagda i vårt väsen av det Heliga som skapat oss och Världen. Och de är förvisso inte utan effekt; de olika formerna danar Människoanden olika, men ingendera kan sägas vara mer helig än den andra, så länge de förmår uppbringa det Heliga i och inför den Människoande som nyttjar och odlar den. Därför är religionsstridigheter och antagonism mellan olika religioner i princip något som är bakvänt och dumt. Nästan lika bakvänt och dumt som att tvista om vilka mänskliga språk är bäst, högst, sannast! Men bara nästan.
Ska man tvista om religiösa frågor, så måste man ta fasta på formerna och vad de gör med Människan. Alltså blir det en fråga, inte om det Heliga som sådant, och hur effektiva de eller de formerna kan tänkas vara i närmandet av det Heliga, - utan om det som är mänskligt hos dem, bra för människan, och sedligt rätt. Varje religionsform kan utvecklas utefter dess personliga, historiska och sociala sammanhang dithän att den i större eller mindre mån vänder sig mot Människan, hennes intresse och behov, och det åligger då de människor som omfamnar formen ifråga att justera den och fatta den såsom det behövs. Och naturligtvis gäller det för andra människor att förhindra att dessa former inskränker deras autentiska mänskliga rättigheter, friheter och intresse. - När Makterna påbjuder att människorna ska offra sina hjärtan till Dem, så är det fel att skära ut människors hjärtan och offra dem, såsom t.ex. Aztekerna gjorde.
+ + + Ganesha, en tilltalande Gud som sägs i sin älsklighet bereda vägen till andra gudar + + +
Att tvista om vilka former är immanent ”heliga” respektive ”oheliga”, - t.ex. den klassiska tvisten mellan mångguderi och dyrkan av den ende guden, - är, som jag ser det, och i en mening, kort och gott vidskepligt. Att man sedan väljer den ena eller den andra formen för sitt andliga liv, eller kanske ingendera eller bådadera, är en fråga om vad som tilltalar en. Naturligtvist är själva detta ”tilltalande” starkt färgat av den kontext som man levt vid och vuxet upp i, varit med om, och vem man som sådan är. Men det finns också, inte minst i dessa tider av massiv och global beröring mellan människor och deras kulturer, inklusive de andliga kulturerna, - en given möjlighet och understundom veritabel ofrånkomlighet att också välja en form utifrån vad som tycks en tända till i det personliga inre och på djupet tilltala det.
Själv har jag valt hedendomen. Eller om man så vill, hedendomen har över mitt personliga liv och sin attraktion korat mig åt sig själv. Men mitt liv och uppväxt har fört mig till mer eller mindre nära och personlig bekantskap med monoteistiska religioner som kristendom och islam, och under detta har jag funnit både det ena och det andra som tilltalar min andliga ådra. Men jag har också levt långa tider i buddistiska områden och bland hinduer, och även där funnit både ett och annat som tilltalar mitt inre. ”Bokvägen” har jag så sänkt ner mina trevande tentakler här och var, och bland annat fängslats av vissa djup och sanningar i profeten Zarathustras forna men delvis tidlösa lära. Och jag har tjusats av hällristningarna, och därför blotat vid den bronsåldershälla som ligger mig närmast i geografiska rummet. Men mest av allt har jag influerats av hinduistisk religionsutövning och tankegångar, och kommit att foga detta i viss mån med min alltjämnt ihållande kärlek för Edda. Henne har jag ju haft med mig från de blöta barnsben, och på fickan, så att säga, vart än jag åkt och var än jag vistats och verkat.
+ + + En fornpersisk bild av Själen; Faravahar, vars mening är (det Andliga och Sedliga) "Valet" + + +
I den hedendom som jag utövar och ärar har frågan om monoteism och polyteism närmast förlorat sin relevans och reducerats till en dogmatisk tvist av föga vikt. Jag blotar gudarna i hemmet dagligen, om än i lågmäld skala med blott ljus, vatten, rökelse och korn, och sänder min lovsång och dyrkan till dem under de gälla tonerna av en bjällra. Jag blotar de heliga makterna i lite större skala i hemmet en gång i veckan, varunder familjen tillsammans offrar till dem godsaker och ofta öl förutom det ovannämnda. I bland, vid särskilda tillfällen såsom vid vändningen till ljuset och värmen och grönskan, traskar jag, med eller utan familjen, och med hammaren och ringen och elden uppå den höga klippan vid sjön här i närheten och blotar de heliga makterna där, frambär mina offergåvor, hyllningar och böner. Och jag blotar till makterna tillsammans med grannarna i det egna blotlaget och med andra blotlag, vid återkommande tillfällen under året.... Varje gång, varje ställe, varje omständighet ger blotet en egen karaktär, men aldrig någonsin har frågan om monoteism och polyteism besvärat mig det minsta. Detta tack vare att min själ ”ser” i Gudarna och Gudorna, - i var och en av Dem, och bakom Dem i deras samling, och igenom Dem, - Deras gudomliga grund och botten i det ”Heliga Bakomvarat” som i Edda kan kallas Allfader, Ginnregin, Fjölnir, Den som tillsände värmen, osv. Jag ser i Dem den Mäktige som jättinnan Hyndla inte törs namnge när hon säger: "...Honom icke jag nämna vågar", - och jag ser i Dem den Helige som Valan visa talar om i dessa ordalag: "Då kommer den rike till regindomen, den mäktige ovan som för allting råder, domar sämjer, skulder stadgar, och stiftar de heliga band som råda skall".
+ + + Ett hednaaltare med stöttor och stenar och ljus och bilder och blommor och heliga tecken av skilda slag. /Kon Unge + + +
Det följer sedan ganska naturligt av detta att jag i min egen hussed/hemsed inte behöver brottas överdrivet med den nordhedniska formens ”renhet”. När jag blotar Gudarna hemmavid så är visserligen de nordhedniska Gudarna normalt i fokus för riten, men det finns också andra Gudar jämte dessa på plats. De distinkt nordiska gudastöttorna omgärdas således på hargen av diverse helgebilder av ”främmande” Heliga makter, då de just ingalunda är främmande för mig, utan faktiskt äger intima band med mig och min familj och har varit mig hjälpliga i nöd.
Jag kan omöjligen uppleva någon motsättning i detta, eller något flum, eller något motbjudande alls. Här löper allt in i vart annat dikterat av sinnet och omständigheterna och tillfället förhanden. Än är den ena Heligheten i fokus och subsumerar i sig De andra och är egentligen Helheten av de alla, än den andra, och än den Ende som sådan, den Evige, Namnlöse i och bakom allt. Men när jag väl kommer tillsammans för blotgemenskap med mina grannar i Sed och Tro, så kommer jag inte dragandes med Ganesha och Shiva, Durga, Kali, Riddi och Siddi, eller Krishna, "Gudomens Högsta Personlighet", osv., annat än törhända någonstans i hågen, – för då är det just den säreget nordiska formen som gäller, för det är ju den formen som vi sedningar odlar vår andliga gemensamhet i. Det hör då hit att jag vet med mig att mina ”främmande” Gudomligheter inte upprörs eller blir svartsjuka över detta. Och inte blir Asator förargad över mitt sidoförhållande till andra Makter hemmavid, ej heller när jag i åskans stund buntar ihop Hans heliga väsen med en främmande gestalt under beteckningen ”Indra-Tor” och säger Honom ett hell!
Grannseden eller blotlagsseden skiljer sig nödvändigtvis från husseden/hemseden, ibland mer, ibland mindre, - och så är det inte mycket mer med det. Förresten skiljer sig också de olika blotgruppernas seder, föreställningssätt och bruk från varandra, utmejslar i större eller mindre mån en egen blotväg. Också det är ofrånkomligt och självklart, då varje individ är alldeles unik, och då varje sammanslutning av individer gestaltar en alldeles egen enhet och gemenskap. Även de individer som bekänner de riktigt stenhårt dogmatiska religionerna som sin religion, bedrar sig djupt när de tror att de ärar samma dogm som sina nära trosbröder eller –systrar. I individens hjärta, håg och handling, blir rakt ingen dogm i sanning lik eller alldeles densamma som denna samma dogm hos en annan. - Gudarna lär nog ändå le godmodigt åt de anhängare som inte förmår fatta detta.
+ + + Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, som många själar vill se som All Glädjens Källa + + +
I termer av triaden "Sed-Tro-Väg", som en del av oss grannar och fränder i asatron/fornseden väljer att arbeta med, kan man tillägga:: Tron - dogmatisk eller ej - innefattar en mängd delade trossatser, men den är ovillkorligen personlig, i annat fall upphör den att vara en tro och reduceras till något som man bejakar blott med läpparna, döda ord utan beröring med själen. Seden är sedan allmän såvida att den förutsätter en kultur, sedvänjor och bruk, som nödvändigtvis är överindividuella till karaktären och bottnar också i själarnas allmänna etiska djup. Men även här träder det personliga in så fort det kommer till själva hållningen till seden och hur den odlas och förs vidare av den enskilde och familjen. Vägen är så i sin tur direkt personlig, i och med att den närmast är identisk med det liv i håg, hjärta och handling som den människa för som gjort sitt existentiella val till förmån för det andliga i livet.
Å andra sidan är även den unika individen inte utan sina gemensamheter med andra unikum. Varje enskild människa delar alla andra människors övergripande existentiella situation, livets och dödens faktum, lidandets och glädjens, sårbarheten, osv. osv. De kan också bredvid sin alldeles unika vinkling av sin allmänna och individuella mänskliga situation och sin egna hållning till den, vinkla den inför sitt sinne och relatera till den på liknande sätt som många andra till skillnad från ytterligare andra. Och de kan dela smakinriktning, inklusive andlig smakriktning med vissa andra till skillnad från andra. Således kan den unika individen slå följe med andra unika individer som han eller hon finner gemensamhet och gemenskap med, och så tillsammans sträva mot det Heliga och "samskapa" sin religion med dem.
Slutsatsen måste nämligen bli att var och en, i en mening, mer eller mindre "skapar" sin religion, på egen hand och tillsammans med andra. Detta gäller i grund och botten alla religioner, inklusive de mest etablerade trosriktningarna, eftersom själva tillägnandet, förståendet och avsmakandet av de etablerade trossatserna, föreställningssätten och rituella handlingsmönstren tillkommer individen. Men detta egna skapande och detta samskapande gäller i synnerligt hög grad för en andlig orientering som asatron/seden vars arv är förhållandevis magert jämfört med de etablerade religionerna och relativt det som vi har att omskapa och nyskapa, penetrera och koppla. Detta skapande har naturligtvis sina egna lagar som man måste äga lyckan att följa, om det hela inte ska resultera i ett sammelsurium, ett eklektiskt hopplock, ett frustrerande vidunder, eller, om det ska kunna bli något annat än ett tämligen meningsfattigt tidsfördriv och flum.
+ + + Raijin, en japansk "Tor" i en krans av trummor + + +
Det första kravet är nog detsamma som i varje skapande, nämligen arbete och grundlig vilja, påhittighet, enträgenhet, och därtill ärlighet: Kreativitet.
Det andra är nog att man försöker verkligen avlyssna sitt eget inre och finna fram till vad som i själens djup tilltalar en och faktiskt säger en något, vilket, förutom ärlighet, kan förutsätta kurage: Mottaglighet.
Det tredje är sedan ett strängt integrativt tillvägagångssätt i skapandet, inom vilket man inte bara anammar utan inkorporerar; att man knyter ihop allting med sina mentala och emotionella kapaciteter, ratar allt det som inte alls finner plats och inte ratar det redan anammade utan goda skäl och grunder, var till lättjan inte kan räknas, men väl insikten, samt naturligtvis den envisa känslan av att allt är fel: Den kritiske anden, ett genomsyrande och granskande sinnelag.
Ungefär på så sätt kan man framskapa och alltjämt fördjupa och berika sin andliga orientering i samspel med vad än man möter under sitt livs gång. Man bygger sig en stege till de Heliga Makterna, eller om man så vill, de Heliga Makterna sträcker ner till en denna byggsats till stege att använda. Precis detsamma gäller blotlaget och den vidare samfälldheten på deras eget sätt. Detsamma gäller även Mänskligheten som sådan. Därför mig, därför Dig.
+ + +
+ + + "Torshällan" - en naturlig klippformation dekorerad med rönnbär och sommarblommor. /Kon Unge + + +
För mig personligen är Du och Jag grundtonen och stommen, alfa och omega i detta (då jag är teist). För Dig kanske Jag och Det (för du är panteist). Bådadera sätten bär vittne om en och samma strävan hos Själen mot sin Gud. Och även om du är ateist, så kan det betyda att du strävar bortom de barnsliga föreställningar som du fängslats i, och den yttersta destinationen är din Gud.
Frid och All Lycka!
/Kon Unge
09/12.´04