1. Ingen dogmatik, men större klarhet och självmedvetenhet
Satserna i ”Vi tro” här nedan har den yttre formen av en trosbekännelse för oss hedningar i Norden. De är dock ingalunda menade såsom någon dogmatisk uppräkning av trossatser. Detta arbetes ande är tvärtom att försöka summera de trosuppfattningar som främst tycks mig göra sig gällande under nordhedendomens historia; sedan vinkla dessa utifrån ett helt och hållet personligt perspektiv på den Andliga Vägen, och så anmoda grannarna i Sed och Tro (och mig själv), att försöka ta en alldeles personlig och hjärtlig ställning till satserna utifrån vad de själva tror på och inte tror på, eller så tror sig tro på, och vilken väg de vill vandra.
Inte ett uns dogmatik i det, alltså, och arbetet således inom ramarna för den moderna Sedens och Trons grundsatser om den enskildes absoluta och heliga rätt till, och ansvar för, sin egen tro. Däremot är bakgrunden till detta arbete alldeles bestämt uppfattningen av den nutida asatrorörelsens avgörande svaghet som bestående i oviljan till varjehanda systematisering, till och med den mest frihetliga och tentativa, vare sig på tankens och trons eller gudstjänstens eller högtidsordningens område. Om vi vill återinta vår plats på det mänskliga fält som kyrkan alltför länge monopoliserat har vi ett stort, krävande och viktigt arbete framför oss, och i det arbetet duger det inte med någon överdriven rädsla för att göra klart för sig själv och andra hur man förhåller sig enskilt och såsom en andlig orientering och rörelse och hur man vill göra.
Som jag nämnde uttrycker satserna i ”hednabekännelsen” här nedan inte bara vad som empiriskt kan ses som framträdande i fornnordisk och forngermansk religion. De inblandar också min egen vinkling av stoffet utifrån den personliga syn på den Andliga Vägen som jag ärar. Det är därför inte annat än rätt att jag försöker i någon mån ange denna syn, som i verbala termer kort och gott kan karakteriseras som å ena sidan Enträget Arbete och Uppoffring för att komma till insikt och visdom, och å andra sidan, som Dyrkan och Hängivelse gentemot Gudarna och det ”Heliga Bakomvarat” för övrigt. Hit hör naturligtvis också att Lyssna alltid på sitt Samvetes röst, dvs. försöka alltjämt följa den Heliga Lagen.
+ + + Runor skall du finna... Upphovsrätt Kon Unge + + +
Jag väljer att ange denna syn på den Andliga Vägen genom att återge här ett par bilder som härstammar från mina runiska meditationer/kontemplationer i form av en runokortlek a 25 kort för spådom och andligt bruk. Den ena bilden kallar jag för ”Runor skall du finna…” med anspelning på Havamals allra viktigaste verser om Odens självoffer (hm. 138-142), och den andra ”Dina Gudar skall du vinna” under en motsvarande hänvisning dels till löftet om Frejatärnornas hjälpsamhet (Fjölsvinnsmal 39-40) och dels till den glödande kraften hos Ottar den Dummes dyrkan av Freja och hans tro på Disarna. Att hans åstundan och dyrkan var så ivrig och het att hargen av sten smälte till glas, tilltalar mig djupt och vill leda mitt inre sinne: ”Ett altar han mig gjorde, / uppfört av stenar, / nu har stenen av glöden / till glas blivit; / han färgade den på nytt / med nötblod röd, / på asynjor alltid / Ottar trodde.” (Hyndluljod 10. Erik Brates tolkning):
Bilderna tror jag om att kunna förklara sig själva och i tillräcklig mån beskriva den vinkling som jag här talar om. Vill bara nämna att det naivistiska, icke-germanska och närmast asiatiska utförandet av bilderna är en medveten reaktion mot det national-romantiska och vulgär-etnicistiska köret, och att de heliga stenar som kvinnan på den ena bilden ger sina blotgåvor till, är ristade de runor som tillsammans anger alla runors bindruna, och således Alla Runors Moder och Dotter. Den runobilden kallar jag för Urrun, och vördar Henne såsom en regelrätt helgebild av Gudomen den yttersta, tillika kanske med den ”Den som tillsände värmen” (enligt Snorre) och Källan till Brunnarna Tre.
Att tro i en hedniskt religiös mening (till skillnad från att blott rabbla upp vad man menar vara empiriskt hållbart och sant), förutsätter en alldeles personlig och innerlig Andlig Väg som den enskilde utstakar åt sig själv i livet. Eller, som det brukar heta i våra led: Det handlar inte bara om Tro, utan också om Sed, och det handlar inte bara om Tro och Sed, utan också om Väg, - och den vägen är i sanning var och ens egen.
+ + + .... Dina Gudar skall du vinna!. Upphovsrätt Kon Unge + + +
3. Hednabekännelsen ”Vi tro”
Den gammalmodiga språkdräkten i ”trosbekännelsen” som nu följer härrör från en medveten estetisk bragd och syftar till att transportera texten - och därmed tankeinnehållet - från vardaglighetens språksfär till en sfär som kanske bättre befrämjar en djupare begrundan och eftertanke. Arbetet har tidigare publiceras på SAS-debatt (http://www.network54.com/Forum/105750) och så på Sedniskt forum (http://www.network54.com/Forum/283706). Den har mest nyligen publicerats i tidskriften Valravn (http://hedensk-daggry.dk/valravn/). Tydligen har en del grannar i sed och tro stött sig med denna urmodiga språkdräkt, men det finns också de grannar som tvärtom funnit gammalmodigheten väl till hands här. Hur den estetiska bragden fungerar för icke-svensktalande har jag inte en aning om.
0. Vi tro.....
1. Vi tro på det heliga höga och det heliga djupa i himlarna över och i himlarna under vår jord. Vi tro på det heliga maktstora och det heliga kärliga allt över och i djupet och på ytan av stoftet, och vi tro att de heliga makterna där arbeta och verka för livets och världens vi och väl i den heliga ordningens, och i allvishetens, och i den allgoda och frodiga andens namn.
2. Vi tro, att de heliga makterna äro för höga och himmelska och bottenlöst djupa att innestängas inom väggar och iklädas mänsklig gestalt. Vi helga därför skogar och lunder och benämna med gudars namn detta hemliga och outgrundliga, som vi blott med vördnadens och trånadens ögon kunna se. Vi göra oss ock sinnebilder av de högheliga makterna, i ord, i ved, i sten och vävnad, och i tankar och begrepp, och i sagors tråd och i dikters stoff, och vi blicka bortom dessa bilder och bakom dem mot höjderna och djupen med den samma vördnadens ögon och den kärleksfulla åstundans.
3. Vi tro att vid roten till världen verka de mäktiga nornor som utsöndra det öde inom vilket vi hava att äga och alstra vår ära, och inom vilket vi hava att åtnjuta framgång och lycka, eller så vanära, olycka, ofärd, ve…. Men vi tro att den domen, när den är gynnsam och när den är ogynnsam, alltjämt är väl grundad men ofattbar, och att den är av godo och att den är av ondo allteftersom vi själva handla rätt eller fel och framgå som ärans män eller som nidingar på vår väg, och allteftersom vi visa oss vara kloka eller kringskurna till vår håg och vandel inom vår av ödet utkorade lott.
4. Vi tro ock att i var kvinnas väsen och hos enstaka män vilar en vala, därför dunklets kraft, därför visdomsvett, därför ödets dom, men vi förfäkta icke detta i anda av smicker och fagert tal eller falsk förgudning, utan utefter vår egen och släkternas erfarenhet och levnadsvishet. Vi tro ock på spådomar av järtecken och genom lottning av runor, och vi rådfråga hästars gnäggningar och frustningar, och fåglars läten och flykt, och utgången av envig och prövogrunder av olika slag. Vi tro att vi därigenom - och med sinnets kraft och sinnets skärpa och sinnets öppna hjärta – understundom kunna få ta del av nornornas dolda dom, och att deras domar härrör ur den heliga lagen och hör det heliga höga och det heliga djupa och det heliga hulda till, fastän detta må vara oss människor - och måste i någon mån vara oss människor - undangömt.
5. Vi tro därtill att i ödet bor väsendet och den verkliga vägen för allt som är. Vi tro att i det ligger upphovet, och att i det ligger änden, och vi tro sålunda att allt som är och allt som lever, allt som har en själ, förlider mot sitt slut och färdas mot sin död, men också att det fortfar att finnas i djupen även efter sitt slut, där det samlas i dunklet intill sin rot för att vistas där, vart och ett med sin egen art och sin egen ätt, i frid och fröjd, såvida det inte i grunden svikit sig självt och skämt ut sitt väsen, - och att det därifrån åter har att komma till sitt liv och sitt vara i världen för att där verka utefter sitt väsen, sitt öde och egenhet. Vi tro att hela världen är så beskaffad, och att även de heliga väsenden som i världen verka äro så beskaffade, att de bidar detta yttersta i tiden, och vi kalla det ragnarök. Vi tro oss veta att därpå, när allting har förfarits förutom själva världsträdet, reser sig ånyo, ung, ren och bördig, jorden ur djupen, och befolkas av det bästa och ädlaste som finnes bland gudar, människor och andra väsen.
6. Vi tro så att de män och de kvinnor som äro goda människor och rättskaffens veta och känna eller omedvetet vörda sina band med de heliga makterna, och att de verka eller vilja verka emedan de leva för det väl och det liv och den ordning och den frid som de heliga makterna alltjämt under olika namn och i olika gestalter befrämja i världen. Och vi tro att modiga män som äro dygdiga och dygdiga kvinnor som äro modiga, och de som försvara sin heder och ära och erkänna andras rätt till ära, lycka och egenhet, stå i livet såväl som i döden i de heliga makternas tjänst under det att dessa i möjligaste mån befrämja freden och friden och fröjden och fägringen i livet och världen intill dess slut. Vi tro att dessa utmärka, igenom sin hållning och vandel, skiljelinjen mellan det som är ont och det som är gott, och att det äro de som äro de yttersta bärarna och alstrarna av god sed och sund i människornas förbund.
7. Vi tro allt detta och mera till, emedan det synes oss anfädernas yttersta vittnesbörd och överensstämma med vad som är rätt och själen vill se, då det ingjuter i henne mening och andligt ansvar, och vördnad och fägnad, och viljan och modet att finnas till och att vara sig själva, sig själva och andra till glädje och gagn.
8. Vi tro ock, nej vi hoppas, att när tiden är mogen få erfara vad Allfader viskade i den dödes öra under det att elden antändes och alldeles innan båten sköts ut på det Djupa Hav som är djupare än djupt.
9. Men detta undra vi: Hvi voro borden dukade, bänkarna bredda, och bägarna fyllda hos Hel, i väntan på Balders besök? Hvi åstundade där ivrigt hans ankomst, Asmegirna?
0. Vi tro, vi dyrka, vi älska och vörda, vi blota de heliga makter och livet självt! Och vi göra detta i skog och mark, i det egna hemmet, och på arbetet, ensamma och tillsammans med varandra, överallt.
- - - -
Tillbaka till Sedniskt Forum:
http://www.network54.com/Forum/283706
Till Törens Blotlag:
http://www.network54.com/Realm/Toren/
Till Nätverket Forn Sed: